earthwar

Nästan helt återställd nu. De vänliga utomjordingarna verkade ha lärt sig vårat språk, för de förstod vad vi sade och vi förstod dem. Kan vara för att de talade flytande svenska men jag är inte säker. Hur som helst så var de intresserade av den gröna kuben, de sade att det var den som fungerade som ett hjärta för våra fiender, eller som de sade, deras batteri.

De var även intresserade av att veta hur vi hade fått skadorna. Vi berättade och de var genast intresserade över det vapen som vi hade använt vid striden i bunkern. De frågade hur den fungerade och hur den var byggd, vilket vi inte kunde ge några svar på.

Vi fick reda på att jordens invånare var en av de få folk som faktiskt hade orsakat dödsfall hos de där utomjordingarna. Det verkade som vi var de en av få som lyckades med det för många andra arter omöjliga uppgift, vi hade dödat några av de invaderade utomjordingarna. Tyvärr kunde inte våra nya vänner berätta mer om dem än att nästan alla andra arter i galaxen nästan var utrotade tack vare de här utomjordingarna. Varför de dödade allt och alla visste ingen, men alla visste att de var ett stort hot mot allt liv. Det var största orsaken till varför ingen annan civilisation hade tagit kontakt med oss, de var alla nästan utrotade. Inte konstigt att vi inte hittat liv på andra planeter.

De berättade att utomjordingarna säkert hade hittat oss av en slump, eller mer troligt, att de hittade oss på grund av alla radiovågor vi oavbrutet skickar ut i rymden. Så vi hade kanske förseglat vårat öde för länge sedan? Kul att veta.

Jag får väl be om ursäkt att det inte blivit något skrivet, men efter striden i bunkern, flygturen och att jag landade för att sedan vakna upp och märka att jag är för skadad för att överleva någon längre tid så är det lite svårt att skriva. Mina fingrar har inte läkt helt heller, så jag låter Lars som är mer hel än mig skriva åt mig.

Julen och nyår är inte så högt upp på listan att man tänker på det när man måste kämpa för sitt liv, så något firande hade vi inte riktigt. Det bästa var att vi vaknade upp hos ett äldre par som tog hand om våra skador. Jag fick även behålla den lilla grön lysande kvadraten som jag hade hittat i utomjordingens metallkropp.

Vi fick en stor chock när det visade sig att det inte alls hade varit paret som hade räddat oss, utan det var två utomjordingar som hade kommit med de andra skeppen som hade börjat slåss mot dem som invaderade oss. Med hjälp av deras medicinska kunskaper och teknologi så räddades våra liv. Så snart vi mådde bättre försökte de besöka oss. Det slutade med att vi nästan skadade oss värre av panik så de verkade bestämma sig att vänta tills vi var helt återställda. De äldre paret förklarade för oss att de här utomjordingarna var vänligt sinnade.

De var korta, nästan enbart en och en halv meter. De saknade nackar och deras stora tunga huvuden satt direkt på kroppen. Det de saknade i längd tog de igen med muskelmassa. De såg ut som små män som aldrig gjort annat än att tränat i livet. Deras stora svarta ögon var dubbelt så stora än våra och de hade båda två rader nålvassa tänder i munnen. Varje hand hade fyra tjocka fingrar och de hade hovar istället för fötter. De hade kritvit hud och kläderna såg ut som svarta läderrustningar.

När vi betraktade dem så visade de sig vara mycket starkare än människor. En av dem kunde ensam lyfta ett kylskåp utan några större problem. Han hade säkert kunnat lyfta den över huvudet ifall han önskade. Allt bara för att den äldre damen skulle kunna sopa under kylskåpet som nu bara tog upp plats i onödan.

Vi var säkert säkra tills de fientliga utomjordingarna hittar oss. Vilket de alltid gjorde, det här skulle inte bli någon annan visa. Fast nu firar vi med lite whiskey. Mannen i huset bjuder, även ifall vi inte borde dricka så tog vi lite. Man är väl glad att överleva, i alla fall för tillfället.