earthwar

En dum idé. Verkligen dum, vi borde ha förstått att vi inte skulle kunna göra något om inte ens luftvärnsmissiler lyckades skada en av utomjordingarna. Visst, utomjordingarna flög en bit bakåt när missilerna träffade, men det var också allt. Så jag och min pistol var som ett gummiband mot ett hangarfartyg. Det var omöjligt!

När vi var framme så var större delen av militären redan döda, stridsvagnar var kluvna och flygplanen störtade när de fick sina vingar avklippta av utomjordingarnas skickliga skjutande, de få som fortfarande överlevde hade börjat dra sig bakåt och sköt enbart i blind panik. Utomjordingarna sköt gula energibågar som delade allt tjugo meter framför dem, allt från stål till vanliga människor, allt delades som ingenting.

Vi beväpnade civila klarade oss inte mycket bättre mot dem än vad militären hade gjort. Jag sprang tillbaka. Så fort jag kunde med mina medmänniskors skrik i ringande i mina öron. Packa, jag skulle packa allt som kunde komma till användning ifall jag skulle fly. Fast det är klart, vart skulle jag fly? De där utomjordingarna med rödlysande ögon och blått ljus där deras munnar borde finnas var ju nästan odödlig!

Det var inte bara jag som hade den idéen med att packa. Alla som hade kommit tillbaka började. Jag höll som bäst på att rensa medicinskåpet när jag hörde skrik utanför. Det var grannens fru som nu låg i två delar i sitt egna blod med två av de där utomjordingarna stående, eller svävade de? Man såg inte deras fötter under kåporna. Ur bröstkorgen kom det ut en lång arm, likt Benders från Futuramas armar, med blått ljus kommande ut från dess så kallade handflata, med tre ondskefullt kloliknande fingrar och grep tag i en vilt skjutande man om huvudet. Den klämde åt och huvudet krossades.

De vände sig mot mitt hus, jag var säker på att de såg mig! Jag var säker på att jag var dödens när de långsamt och ljudlöst närmade sig mitt hus. Två av dem medan de andra långsamt började genomsöka de andra husen, det var runt trettio stycken som gled fram på gatan och dödade. Jag hoppades att dörren skulle hålla dem borta i några dyrbara sekunder till, så att jag hann gömma mig eller fly.