earthwar

Smärtan var näst intill olidlig, jag vaknade upp med ett träd över mina ben, inte stort nog för att bryta något, men den var ändå tung, jag må vara lat, men jag var vid den tiden riktigt envis också. Jag kämpade jag vet inte hur länge innan jag fick grepp om en av mina knivar, jag drog den och försökte envist att tälja i trädet så att jag skulle kunna komma loss. Jag tog några korta raster då och då för att inte göra mig allt för trött under arbetet, för hur kul är det att ha ont i armarna under sin flykt från utomjordingar?

Jag tog en kort matrast, kall pizza, jag vet, men vissa saker kan man inte låta bli att ta med sig oavsett vad man har sagt till sig själv. Medan jag låg där under trädet och åt, så kunde jag konstatera en sak, det var tyst, riktigt tyst, knappt några fåglar som sjöng, inga bilar som körde på vägen bredvid, inga mänskliga ljud alls, var jag den sista på jorden som fortfarande levde? Lite hest kraxande en kråka hade aldrig gjort mig gladare än vid det här ögonblicket. Jag visste i alla fall att jag inte var den sista levande varelsen i alla fall.

Jag satte i gång att arbeta igen, jag var så djupt koncentrerad på det jag gjorde att jag inte hörde det jämna surrande ljudet som kom närmare. När jag väl tittade upp från trädet som jag faktiskt hade kommit en bra bit på, så såg jag tre stycken av utomjordingarna titta ner på mig. Jag blev genast kall inombords, det var mina sista sekunder i livet och dem tillbringade jag med att ligga under ett träd och tälja mig loss.

En sak var säker när utomjordingarna långsamt närmade sig platsen där jag låg försvarslös med min som vanligt trogna pistol en meter ifrån mig. Jag hade i alla fall haft ett bra och roligt liv, även om jag tänkte sälja det dyrt genom att slåss med min kniv så länge jag kunde.