Kurragömma.
Jag hörde hur dörren slogs upp. Jag satt nu bakom min soffa och hoppades att de inte skulle hitta mig. Jag höll min trogna pistol i ett fast grepp då jag började höra ett surrande ljud. Det påminde mig in ljudet som flugor ger ifrån sig, fast tystare, stadigare. Jag tittade upp och såg de röda ljusen som kom från utomjordingarnas ögon.
Jag såg och hörde att en av dem var precis framför soffan, jag hade en soffa mellan mig och en säker död, aldrig älskat soffan lika mycket som jag gjorde vid det ögonblicket, om det hade varit möjligt hade jag kysst den.
Jag hörde hur något rotade i garderoben i sovrummet, de letade verkligen grundligt. Jag hörde porslin som krossades, möbler som slogs sönder, eller vältes. Hela tiden med det där surrande ljudet.
Jag hade bara en önskan mitt liv det ögonblicket. Att veta ifall de kunde höra mitt hjärta, eller mina andningar, jag var så rädd att jag knappt kunde andas. Måste sluta, för jag måste vara tyst nu, annars kanske de hittar mig. Tyst som en mus. Tyst som en darrande livrädd mus.
