Vila.
Vi fångade fler råttor och grillade över en ny engångsgrill så att vi båda kunde äta, jag hade blivit hungrig igen och jag var säker på att Lars inte hade ätit sedan förra gången vi åt. Han åt med en enorm aptit och han brydde sig inte så mycket om vilket kött det var, precis som jag ville han bara äta sig mätt igen. Sedan hittade vi av ett mirakel mer plastflaskor med vatten eller i det här fallet någon juice tror jag.
När vi var mätta och otörstiga så ville han veta hur jag hade överlevt, jag gjorde honom till viljes och berättade allt som jag hade gjort sedan jag sprang ifrån den där hemska byggnaden. Lars lyssnade spänt och log när jag var klar, han var glad att vi fick träffas igen, och sedan började han berätta vad som hade hänt honom och Peter. Jag lyssnade intresserat.
SV: Nej, riktigt så enkelt är det ju inte... Vad jag skulle vilja få fram är att det ska vara okej att be om hjälp och stöd långt innan det går så långt att någon skär sig. Det är ett destruktivt beteende och bidrar inte i slutändan till att man mår bättre (så vitt jag kan förstå). MEN de som lyckats ta sig ifrån ett sådant beteende och därmed blivit starka ska inte behöva skämmas för sitt förflutna tycker jag. Alla har vi våra erfarenheter och vissa bär sina dåliga stunder utanpå kroppen. Att se ner på någon som SLUTAT göra sig illa känns helt bisarrt för mig. Det är ju bra att man lyckats bli så stark att man kan gå vidare och leva ett vanligt liv utan att skada sig.
