Bevis på människors vilja av stål
Jag undersökte de som utomjordingarna hade fört tillbaka, mest för att koppla bort mina tankar från skriken från byggnaden, men också för att få en viss förståelse vad som hade hänt dem. De verkade äldre än innan, en av dem var jag säker på att hon hade haft ganska mörkt rött hår, nu var det kritvitt. Hon var blekare i huden också. Jag märkte snabbt att hon inte reagerade på tilltal eller beröring, och hon hade några märkliga märken på huden. Det var likadant med de andra.
Jag återvände till Lars som verkade deprimerad. Han förklarade snabbt att han inte tyckte om det, han gillade inte att höra deras skrik, och inte kunna göra något åt det. Jag förstod honom, jag kände likadant. När de kom ut med några av offren, även de verkade äldre än innan så reste jag och Lars oss upp och väntade. Vi väntade på precis det ögonblick som utomjordingen kom in genom bubblan så skulle vi slå till. Vi hoppades att vi senare kunde hjälpa de andra.
Utomjordingarna verkade i alla fall inte kunna läsa våra tankar. För de fortsatte som de hade gjort innan. Det var nu eller aldrig. När den första av dem kom in genom bubblan var vi genast framme och vi kastade oss framåt mot den med all den kraft vi kunde få fram i våra kroppar. Utomjordingen verkade inte varit beredd på det för den följde med oss en bra bit innan den började kämpa emot.
När den kämpade emot så fick vi det svårt, vi märkte att våra fötter gled bakåt när den började ta sig framåt, det var nästan som den var rädd för att röra vid kraftfältet som var runt oss. Vi hade tur, en annan som var bland oss kastade en sten i dess huvud, ännu en sten kom flygande från ett annat håll. När den tredje stenen träffade utomjordingen i ansiktet så pressade vi med våra sista krafter.
Det gjorde verkan, för en av de som hade kastat en av stenarna kom och hjälpte oss. Vi hörde det fräsande ljudet när dess kåpa rörde vid kraftfältet. En sten till träffade utomjordingen i huvudet, och precis som de andra var på väg in tryckte vi på med våra krafter och precis som utomjordingen släppte människan den höll i sina klor så fick vi in den i kraftfältet. Vi hoppade snabbt tillbaka.
Det som hände därefter har jag ännu svårt för att förstå, men jag ser det fortfarande i mina drömmar. Hela kraftfältet lös grönt, och utomjordingens ögon och mun lös klarare än någonsin innan de plötsligt exploderade och det flammade upp enorma eldflammor ur dess mun och ögon. Den började rycka på en konstigt sätt och sedan kom explosionen från dess mage som inte bara fick oss att flyga tillbaka utan dess artfränder flög även de tillbaka av tryckvågen, några träffade byggnaden med en smäll för att sedan bli liggande på marken till synes livlösa.
När vi var tillbaka på fötter igen så skimrade kraftfältet i blått, rött och grönt. Jag kände något jag inte visste att jag hade saknat förut, vinden, jag kände vinden genom kraftfältet, jag kastade en sten och den flög igenom. Jag och Lars ropade till de andra att springa så fort de kunde. De gjorde som vi hade sagt, några till och med hjälpte några av dem som utomjordingarna hade tagit in i byggnaden, men sedan tagit tillbaka.
Jag och Lars klev över resterna av utomjordingen som vi hade tryckt in i kraftfältet och vi tog oss vidare till byggnaden, med oss hade vi han som hade hjälpt oss. Han presenterade sig som Peter, han var klädd i svart skinnjacka och svarta jeans och kängor, han hade kort hår och kort släggstump, han verkade vara en trevlig person.
Vi klev över några av de utomjordingarna som hade varit i närheten av explosionen och kom fram till byggnadens ingång. Vi hade inte kunnat förberedda oss på vad vi skulle få se när vi kom fram, men vi var säkra på att något vackert var det då säkert inte, vi hade rätt. Även om vi önskade att vi hade haft fel.
