Misslyckade hjältar
Vi försökte så försiktigt vi kunde förfölja utomjordingarna med sina fångar. Det skrämde mig att ingen av dem försökte rymma, jag för min del skulle försöka springa, och ifall de dödade mig så skulle det säkert bara vara ett bättre öde än vad de med största säkerhet hade väntande för sina levande fångar. Lars höll med, det hade varit värt det tyckte han också.
De fortsatte längst gatan och till en plats där de hade jämnat husen med marken och satt upp en energibubbla som de tvingade människorna att gå in i. Utomjordingarna själva flög snart fort därifrån.
En människa försökte springa genom energibubblan, allt som var kvar av honom efter att han hade kommit igenom var bara förkolnade benbitar och en stor mängd rök. Vinden blåste röken till oss och det var en hemsk bränd doft och jag var tvungen att svälja flera gången för att inte få ur mig allt i min magsäck. Lars såg bara lite äcklad ut, doften hade som vanligt ingen kraftig inverkan på honom, för han tog ganska djupa andetag genom näsan.
Den första människan hade inte varit den enda som hade försökt, samtidigt som han så hade tre till försökt, samma resultat där. Lars och jag kom överens om att vi inte kunde lämna dem där. I fall vi gjorde det så skulle vi vara de verkliga monsterna.
Med det klargjort så började vi att spana efter ett sätt att stänga av kraftfältet. Vi hann inte spana speciellt länge innan vi hörde ett surrande ljud ovanför oss. Man blev ganska snabbt trött på hur utomjordingar som gav så mycket ljud ifrån sig kunde smyga på en så ofta. Vi var omringade. De var tio och vi var två.
