Nåd för de behövande.
Inne i byggnaden fanns det flera stora glascylindrar fulla med något geléaktigt vätska i. Det som var skrämmande var att ju närmare man gick dem ju mer stack det i huden och ögonen. I cylindrarna satt människor med huvudet ovanför gelén och med flera slangar fastsatta i huden som pumpade in och ut något vätska. Människorna såg ut att inte bestå av mer än skinn och ben, deras hår var helt grått, i alla fall det håret som de hade kvar. Flera av dem grät, eller flämtade som om de hade ont. Jag satte min hand mot den kalla ytan på cylindern som var närmast, och hela min arm bultade av en brännande smärta så intensiv att Peter var tvingades att hjälpa mig för att jag var som förlamad, och även han kände smärtan genom min arm när han rörde mig.
Det fanns något som liknade solarium fast på den övre delen fanns det något man kunde likna med kirurgiska verktyg, sprutor, sågar, flera olika knivblad, skruvar och flera saker jag inte hade ork att se på. På den undre delen av den så fanns det ljusrör, men inget som visade att offret hölls fast, vi drog slutsatsen att det var något med ljusrören som gjorde offren förlamade. Blodet omkring fick oss att tro att det inte var för några vändliga operationer.
De gråtande människorna i glascylindrarna följde oss med bedjande blickar, jag kunde tro mig veta vad de ville, de önskade att få dö. Jag bad tyst om deras förlåtelse, för jag visste inte om jag kunde göra något, några av dem var knappt äldre än femton.
Lars hittade något som liknade ett blått klot som svävade framför något vi tyckte såg ut som en bildskärm som visade en människa i en glascylinder med flera små skyltar till olika kroppsdelar. När man höll händerna i närheten av klotet så kunde man kontrollera vad som visades på skärmen. Lars började experimentera med den medan Peter gick till dörren för att se ifall några utomjordingar började dyka upp. Jag själv hittade ett annat klot bredvid en av glascylindrarna, den lös rött, jag höll handen över den och en liten bildskärm dök upp. Det radade upp för mig okända tecken som verkade bilda meningar på ett språk jag inte förstod.
Lars gav upp, han kunde inte förstå språket. När han ropade att vi inte kunde göra något så kunde man nästan känna paniken bland dem i glascylindrarna, men jag såg något på den bildskärmen som hörde till det röda klotet. En av människorna fick fram lite information till oss. De kunde en del av utomjordingarnas språk, hur visste hon inte, men hon förstod tillräckligt för att veta att den jag var vid kunde överlasta maskinerna och på så sätt få det hela att självförstöras, och allt jag behövde göra var att röra klotet uppåt.
Jag lyckades få fram en mätare som började stiga oroväckande fort. Hon skrek ut ett tack och vi började sorgsna gå mot dörren, vi var ledsna att vi inte kunde hjälpa dem mer än att få slut på deras lidande. Fast när man såg hur glada de flesta av dem blev så kände man sig lite bättre, men bara lite. Det var då Peter skrek till att vi skulle få sällskap
