Överlevnads instinkt.
Dess kloliknande fingrar var runt mitt huvud när en liten röst i mitt huvud lugnt och stilla började att prata. Nej det var inte för sent än att rädda sitt egna liv. Fast först och främst kallade den mig för en idiot. Jag kände något av tyg vid min hand, jag tittade efter och såg en tygpåse av något slag. Jag grep tag i den och lade mig på golvet så att jag var utanför utomjordingens grepp.
Jag rullade åt sidan när den försökte fånga mig och jag var snabbt uppe på fötter igen och lyckades på något okänt vis få tygpåsen, vilket visade sig vara något annat än en påse, nämligen ett lakan till en barnsäng eller något.
Nu när utomjordingen var nära nog blind så viftade den sin arm omkring sig som en galning i ett försök att fånga mig. Jag märkte när jag var vid dörren hur de andra utomjordingarna kom upp ur lagret. Jag försäkrade mig om att jag var utanför deras synfält, för de verkade inte följa efter mig.
Jag började långsamt att gå mot mötesplatsen. Jag gick långsamt, inte bara för att jag lyssnade efter utomjordingar som kunde förfölja mig, utan för att jag inte orkade att springa, utan mat och vatten, samt sovit dåligt de närmaste dagarna tog på krafterna kan jag lova. Fast än hade jag lite av den mänskliga glöden i mig som man kallar för envishet. Jag skulle bara överleva, oavsett vad utomjordingarna ville säga om saken.
