De har sett mig!
Höger, vänster, höger, vänster, höger, vänster, vänster... det blev visst fel någonstans på det viset för plötsligt föll jag rakt ner i mossan och flämtade efter luft. Jag var trött, irriterad och rädd. Vilket flugorna fortfarande inte visade någon respekt för. De fortsatte att surra över mig.
Allt surrande förresten, jag hade lämnat tåget med alla de döda kropparna bakom mig för längesen, jag vände mig på mig så att jag låg på rygg. Vilket jag nu i efterhand nog skulle ha låtit bli att göra, för min ansikte frös fast i ett panikleende. För över mig svävade några av utomjordingarna. De verkade inte ha sett mig... än.
Jag skyndade mig upp på fötterna igen och försökte ta mig till ett skyddande plats. Gärna under några träd så att de inte kunde se mig. Jag lyckades, och de verkade inte ha sett mig alls. Nu ska jag bara ligga gömd tills de har gett sig av.
Som vanligt har min tur vänt mig ryggen, för plötsligt så flög utomjordingarna rakt mot mig i hög fart. Det verkade som att de hade sett mig i alla fall, så mycket för det skyddet som träden gav.
