Mer tur.
Jag var nere på alla fyra och flämtade efter luft. Ja, springer man så snabbt man kan och så länge man orkar så händer det här alla förr eller senare. Jag skäms inte över att säga att jag grät, både av sorg och av lycka. Jag var glad att jag överlevde, men jag var ledsen över att människor dog för att rädda mitt skinn, de kanske hade sett mig, eller så ville de bara försöka döda utomjordingarna utan att ha sett mig? Sådant är svårt att veta.
Jag såg på pistolen i min hand, jag hade kunnat hjälpa dem, men något hade hindrat mig. Var väl människornas natur att framförallt rädda sig själv före alla andra. Mina händer darrade när jag torkade svetten från pannan, men jag stelnade till mitt i rörelsen, jag hörde det surrande ljudet från utomjordingarna igen.
Jag hade haft tur för omväxlings skull och hittat ett perfekt gömställe, en grotta som jag visste skulle vara i närheten, måste ha varit att mitt undermedvetna gjorde att jag sprang just dit. Grottan var perfekt för att ingången var halvt dold av björnbärsbuskar. Jag tog av mig ryggsäcken för att göra det lättare för mig att ta mig in. Grottan var stor nog för både mig och min ryggsäck, men inte mycket mer, en liten grotta, många skulle nog kalla den för en grop istället för en grotta.
Jag låg där tyst och hade perfekt utsikt om vad som hände utanför grottan. Ett tjugotal av utomjordingarna kom svävande sida vid sida, nästan som de sökte efter någon, vilket de säkert gjorde. Jag väntade någon timme tills de hade försvunnit innan jag bestämde mig för att klättra ut ur grottan, fast jag hörde ljudet igen. Det var utomjordingarna som kom tillbaka. De började söka genom området mer noga än förra gången. Min tur verkade inte vara på min sida längre.
