earthwar

Jag vet att jag inte brukar ha tur, i alla fall inte den senaste tiden då utomjordingarna kom till jorden, vid det här tillfället så skulle jag nästan ge vad som helst för att allt skulle bli som vanligt, och det vara för att en sista gång få klippa den jävla gräsmattan som jag hatade så intensivt i vanliga fall.

Men nu hade jag inte det så bra, för jag skulle precis dö, ihjälklämd av en utomjordings mekaniska arm. Min lilla tur jag hade kvar visade sig vid det ögonblicket. Stugan exploderade plötsligt och det måste ha fångat utomjordingens uppmärksamhet för den släppte mig till marken, medan jag låg där och höll mig över mina ömma revben hörde jag ett vrål från en motor. På en motorcykel kom en gammal skäggig man körande genom elden som nu var där stugan för ett ögonblick sen hade stått. Han körde fram till mig och sträckte ut handen för att hjälpa mig upp på motorcykeln.

Jag förvånades av att vi kom undan så lätt, utomjordingen var väl lika förvånad som jag vid det tillfället och inte visste vad den skulle göra åt situationen. Där åkte vi, utan hjälm på en motorcykel på en skogsväg med ett okänt antal utomjordingar flygande efter oss. De sköt inte sina stora energibågar som kunde skära genom allt, nej de sköt gula energiklot efter oss som exploderade när de träffade något.

Vi kom ut på en asfalterad väg till slut, jag höll fast om den gamla mannen för glatta livet. Jag ville inte falla av nu när vi äntligen hade kommit ut ur skogen. Jag såg bakåt, och kunde till min växande panik räkna upp till tio av utomjordingarna som kom flygande efter oss likt torpeder, och de kom närmare för varje minut som gick. Jag tappade nästan greppet om mannen när motorcykeln plötsligt vände helt om och med ett ilsket vrål körde rakt mot utomjordingarna och under dem för sedan fortsätta längst vägen. Utomjordingarna var fortfarande efter oss. Jag kunde bara önska att den gamla mannen visste vad han gjorde.