earthwar

Utomjordingarna svävade sig fram mot mig, de kom allt närmare och jag hade enbart hunnit tälja mig genom halva trädet, där ser man vad en vass kniv och mycket fritid, vilket man får rätt mycket av om man får sina ben fastklämda under ett träd, kan göra för en man. Jag fortsatte att tälja så fort jag kunde, även om jag visste att jag inte skulle hinna bli fri innan de kom fram till mig så skulle jag i alla fall försöka.

De tre som nu svävade ungefär en halvmeter ifrån mig gav ifrån sig det där irriterande surrande ljudet som efter en stund blev ännu mer irriterande, hur det än var möjligt kan jag inte säga, för jag vet inte det själv. Jag var säker på att det var min sista tid i livet när en av utomjordingarna sträckte sin arm mot mig. Klorna stannade några centimeter från mitt ansikte och ett nytt ljud förutom mitt hjärta och min andning hördes. Gevärseld. Någon galning sköt mot utomjordingarna.

Det var gamla jägare som, fem stycken, som bodde i grannsamhället. De hade kommit av någon anledning. Utomjordingarna vände sig om och började sväva mot dem, jag utnyttjade situationen för att ta mig loss. Jag lyckades dra mig loss från trädet, och såg de äldre männen skoningslöst bli slaktade av sina fiender, fanns inget jag kunde göra, jag tog min pistol och sprang, jag sprang så fort jag kunde. Även nu kan jag höra männens skrik när de dog. Även så lång tid efteråt lockar det fram tårar ur ögonen på mig när jag tänker tillbaka. Fast just då ville jag bara överleva, kosta vad det kosta vill.