Ett nytt helvete på jorden.
Utomjordingarna bar in mig, eller ja, mer släpade in mig i i byggnaden och lade mig på ett bord som verkade vara gjort av glas eller kristall. Ovanför mig hängde det ner olika sågklingor och slangar samt sprutor och andra verktyg som jag inte kunde jämföra med verktyg från jorden. Längst en av väggarna stod glascylindrarna precis som det förra byggnaden vi var i, och smärtan som de utstrålade fick även mig att känna smärta.
Bordet under mig började lysa i en trevligt grönt ljus och all smärta, trötthet, hunger och törst försvann i luften. Har aldrig känt mig så levande som när jag låg på det bordet, jag kunde nästan känna varje hårstrå på kroppen. Jag såg allt i ett nytt perspektiv som jag aldrig hade sett livet i förr.
Smärtan som avbröt min ljuva stund i livet kom likt en blixt från en klar himmel. Jag kunde känna hur varje ben i kroppen krossades för att sedan byggas ihop i mig. Jag kände hur brännheta nålar borrade sig in i min rygg och jag kände hur en brännande smärta letade sig upp i min kropp. Smärtan gjorde mig förlamad så jag kunde inte fly.
Det hela fortsatte en längre stund, jag har aldrig i mitt liv skrikit och gråtit av smärta som jag gjorde under den tid ag tillbringade där i byggnaden. Sedan kom verktygen som hängde ovanför mig. De skar upp min hud, krossade mina ben, slet sönder mina muskler slet ut mina naglar och slet upp mitt huvud och började skära och undersöka min hjärna. Jag vet inte hur de lyckades, men de plockade isär mig på smärtsamt vis och höll mig levande. Jag såg dem skära ut mitt hjärta och placera det bredvid mig medan det fortfarande slog. De tog ut mina ögon och även om jag inte kunde se längre, så kunde jag känna smärtan när de fortsatte att plocka mig i bitar och sedan sätta ihop mig. Allt medan några utomjordingar stod runt bordet och såg på.
När de hade plockat ihop mig igen så gav de mig några sekunder att läka, och även den delen av behandlingen var smärtsam, jag kände hur huden där de hade skurit och annat dra ihop sig och smälta samman. När jag till slut låg där hel igen så började de om från början. Det värsta var att jag inte kunde röra mig, och snart tog luften slut i mina lungor av mina smärtsamma skrik. Allt jag kunde göra var att ge ifrån mig gurglande skrik ur onda lungor och en ond hals.
Jag vet inte hur länge jag genomled allt, men allt jag vet är att en minut är sextio sekunder för länge än vad jag skulle önska min värsta fiende i deras vård. Jag kunde knappt tänka, och när jag väl kunde tänka var allt jag tänkte på en önskan, jag önskade att de skulle döda mig. Det var en önskan som jag var säker på att de gladligen skulle ge mig.
Något annat jag tänkte när jag väl kunde var att jag undrade vad som hade hänt med Lars. Jag önskade honom ett bättre öde än mig. Ett öde bättre än det här helvetet.
Bordet under mig började lysa i en trevligt grönt ljus och all smärta, trötthet, hunger och törst försvann i luften. Har aldrig känt mig så levande som när jag låg på det bordet, jag kunde nästan känna varje hårstrå på kroppen. Jag såg allt i ett nytt perspektiv som jag aldrig hade sett livet i förr.
Smärtan som avbröt min ljuva stund i livet kom likt en blixt från en klar himmel. Jag kunde känna hur varje ben i kroppen krossades för att sedan byggas ihop i mig. Jag kände hur brännheta nålar borrade sig in i min rygg och jag kände hur en brännande smärta letade sig upp i min kropp. Smärtan gjorde mig förlamad så jag kunde inte fly.
Det hela fortsatte en längre stund, jag har aldrig i mitt liv skrikit och gråtit av smärta som jag gjorde under den tid ag tillbringade där i byggnaden. Sedan kom verktygen som hängde ovanför mig. De skar upp min hud, krossade mina ben, slet sönder mina muskler slet ut mina naglar och slet upp mitt huvud och började skära och undersöka min hjärna. Jag vet inte hur de lyckades, men de plockade isär mig på smärtsamt vis och höll mig levande. Jag såg dem skära ut mitt hjärta och placera det bredvid mig medan det fortfarande slog. De tog ut mina ögon och även om jag inte kunde se längre, så kunde jag känna smärtan när de fortsatte att plocka mig i bitar och sedan sätta ihop mig. Allt medan några utomjordingar stod runt bordet och såg på.
När de hade plockat ihop mig igen så gav de mig några sekunder att läka, och även den delen av behandlingen var smärtsam, jag kände hur huden där de hade skurit och annat dra ihop sig och smälta samman. När jag till slut låg där hel igen så började de om från början. Det värsta var att jag inte kunde röra mig, och snart tog luften slut i mina lungor av mina smärtsamma skrik. Allt jag kunde göra var att ge ifrån mig gurglande skrik ur onda lungor och en ond hals.
Jag vet inte hur länge jag genomled allt, men allt jag vet är att en minut är sextio sekunder för länge än vad jag skulle önska min värsta fiende i deras vård. Jag kunde knappt tänka, och när jag väl kunde tänka var allt jag tänkte på en önskan, jag önskade att de skulle döda mig. Det var en önskan som jag var säker på att de gladligen skulle ge mig.
Något annat jag tänkte när jag väl kunde var att jag undrade vad som hade hänt med Lars. Jag önskade honom ett bättre öde än mig. Ett öde bättre än det här helvetet.
Kommentarer
Trackback
