Första våningen.
Jag höll på att somna när skriket om att pärlskeppen var här fick liv i mig. Jag såg att många var nära att drabbas av panik. Om någon sket på sig av skräck så tror jag inte att de skulle skämmas, för det var jag själv väldigt nära till att göra. Lars såg spänd ut. Jag undrar även idag vad han tänkte på den dagen.
Utomjordingarna gjorde första steget. Vad vi fick veta senare var att de bombarderade marken och omgivningen runt bunkern med gula energiklot. Vi kunde höra minorna sprängas och för oss på våning två lät det likt regn på plasttak. Sedan kom första skriket, orden har nästlat sig fast i minnet. "Här kommer de! Så många de är!" Rösten hade darrat av skräck, efteråt så hörde vi explosionerna som måste ha varit tankbilarna som träffades av granateld och liknande. Vi hörde hur de öppnade eld med sina andra skjutvapen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det säkert inte skulle göra mycket nytta mot dem. Efter att ha sett på nära håll på hur mycket de tål så kan man inte låta bli att tänka så.
Jag vet inte vad som var värst att lyssna på, skriken av skräck eller hur de sköt med sina vapen och kunskapen att man inte fick delta i striden. Vi kunde bara gissa oss till vad som hände, jag tror att de inte gjorde mycket nytta och att utomjordingarna tog sig närmare och närmare för varje sekund som gick. Snart skulle de dra sig tillbaka tänkte jag då. De skulle låta bomberna vid trapporna göra lite nytta.
De första från första våningen kom springande mot oss. Än idag kan jag försäkra er att det inte var mycket annat än ren skräck blandat med förtvivlan som jag såg i dem. Jag minns att jag aldrig har känt mig så törstig i hela mitt liv. Den sista från första våningen hade som uppgift att smälla av bomberna när så många utomjordingar som möjligt var på väg ner i trapporna. Vilket hon modigt gjorde. När han tryckte på avlösaren så exploderade femton bomber och jag vet inte hur många utomjordingar begravdes levande under flera ton sten. Med lite tur skulle de inte kunna ta sig ner. Som bekant så vände sig min tur mig ryggen och gav sig av med svansen mellan benen. Vi såg gnistor där de skar sig genom betongen med fyra snabba skott med sina energibågar. En betongklump på jag vet inte hur många ton föll ner och ett moln av damm bildades. Nu var det vår tur.
Utomjordingarna gjorde första steget. Vad vi fick veta senare var att de bombarderade marken och omgivningen runt bunkern med gula energiklot. Vi kunde höra minorna sprängas och för oss på våning två lät det likt regn på plasttak. Sedan kom första skriket, orden har nästlat sig fast i minnet. "Här kommer de! Så många de är!" Rösten hade darrat av skräck, efteråt så hörde vi explosionerna som måste ha varit tankbilarna som träffades av granateld och liknande. Vi hörde hur de öppnade eld med sina andra skjutvapen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det säkert inte skulle göra mycket nytta mot dem. Efter att ha sett på nära håll på hur mycket de tål så kan man inte låta bli att tänka så.
Jag vet inte vad som var värst att lyssna på, skriken av skräck eller hur de sköt med sina vapen och kunskapen att man inte fick delta i striden. Vi kunde bara gissa oss till vad som hände, jag tror att de inte gjorde mycket nytta och att utomjordingarna tog sig närmare och närmare för varje sekund som gick. Snart skulle de dra sig tillbaka tänkte jag då. De skulle låta bomberna vid trapporna göra lite nytta.
De första från första våningen kom springande mot oss. Än idag kan jag försäkra er att det inte var mycket annat än ren skräck blandat med förtvivlan som jag såg i dem. Jag minns att jag aldrig har känt mig så törstig i hela mitt liv. Den sista från första våningen hade som uppgift att smälla av bomberna när så många utomjordingar som möjligt var på väg ner i trapporna. Vilket hon modigt gjorde. När han tryckte på avlösaren så exploderade femton bomber och jag vet inte hur många utomjordingar begravdes levande under flera ton sten. Med lite tur skulle de inte kunna ta sig ner. Som bekant så vände sig min tur mig ryggen och gav sig av med svansen mellan benen. Vi såg gnistor där de skar sig genom betongen med fyra snabba skott med sina energibågar. En betongklump på jag vet inte hur många ton föll ner och ett moln av damm bildades. Nu var det vår tur.
Kommentarer
Trackback
