earthwar

Jag hade för längesedan tappat räkningen på hur många gånger de hade krossat alla benen i min kropp och sedan åter igen lagat dem. Jag hade även tappat räkningen på hur många gånger de hade plockat isär mig för att sedan sätta ihop mig. Det är sant, jag försökte hålla räkningen i början, men efter fem gånger så började mina tankar att vandra till annat. Som blommor och den jävla gräsmattan som jag hatade, men som skulle vara avslappnande att klippa efter det här.

Livet blir aldrig som manar tänkt sig, för de flesta i alla fall, några får det säkert som de hade tänkt sig, men här ligger jag och lider under otänkbar smärta. Försök inte föreställa er smärtan, för det är omöjligt.

Då plötsligt hände det. Jag hade med lite tur precis blivit ihop plockad igen när första explosionen hördes. Utomjordingarna som i vanliga fall verkar lugna blev plötsligt som förbytta, de flög ut genom dörren med en enorm fart och lämnade oss ensamma, tyvärr var vi för svaga för att fly. Jag försökte se mig om efter Lars. Men jag hittade honom inte. Det var då någon klev in genom dörren.