earthwar

Det har varit en av de bästa veckorna på en längre tid. Vi har tillgång till vatten och mat, vi har sällskap och tillgång till en läkare. Allt vi behövde göra var att gå ut på spaning då och då. för första gången på flera månader av skräck och utan att veta ifall man skulle överleva så kunde man äntligen slappna av igen.

Vi höll ett stadigt öga efter pärlskeppen och lyssnade fortfarande spänt efter det surrande ljud som avslöjade att utomjordingarna var i närheten. Det fanns inga skepp i luften, förutom ett, fast det svävade för långt borta för att vara ett hot. Utomjordingarna var inte i närheten, det avslöjade tystnaden. Vi undrade lite försiktigt ifall de skickade ut de där sakerna som gav ifrån sig de dödliga oljuden fortfarande. Åtminstone inte åt vårat håll.

Det var på den sjunde dagen som nyheten kom, ett av skeppen var på väg. Mot oss! Den tog sig fakta framåt, men den var på väg mot våran bas. Sedan rapporterades det om tre skepp till var på väg ett från varje väderstreck. Ifall vi skulle försöka rymma så skulle de lätt hitta oss. Vi bestämde oss för att slåss.

Visst det fanns en flyktväg, en stege till en dold lucka vid landsytan, men många ville inte fly, de skulle slåss intill det sista. Varför så många skepp kom mot oss visste vi inte, kanske hade vi gjort dem irriterade nog för det, eller så var vi helt enkelt de sista på jorden.

Vi satte bomber vid ett flertal pelare och framför varje dörr till trapporna för våningen under satte vi upp sandsäckar. Vi visste att de inte skulle göra mycket nytta, men de kändes tryggare att ha. Vi tog fram de tyngsta vapnen vi kunde hitta, flera granatgevär och raketgevär, samt ett flertal maskingevär och automatvapen. Utanför ingången spred vi ut minor och vi parkerade bilarna framför ingången tillsammans med några tankbilar. Vi placerade några bomber som skulle sprängas på kommando. Vi satte även upp bomber i trapporna, de skulle explodera efter eventuella flyende människor hade satt sig i säkerhet i våningen under.

Alla som önskade att slåss för sin överlevnad fick ett vapen, oavsett ålder eller kön, nästan alla fick ett vapen, endast de som var gamla nog att använda dem fick. Alla fick en snabb genomgång om hur vapnen fungerade. Vi skulle vara så redo som det gick att vara. De skulle inte få det lätt. Vi tog också järnrör, golfklubbor, släggor, hammare och annat som kunde användas som närstridsvapen i nödfall. Som sagt, vi skulle vara redo. Om vi skulle dö. Så skulle vi i alla fall sälja våra liv dyrt och dra med oss så många av dem vi kunde, jag skulle säga att en skulle vara en seger nog.

Nu är det väntan som gäller.