earthwar

Våra spejare meddelade att skeppen var någon timme innan skeppen skulle vara framme. Vi satt spända hela tiden, vi gjorde de sista förberedelserna. Vi undersökte våra vapen, vi rättade till sandsäckar och våra kläder. Vi såg ifall vi hade nog med ammunition och jag såg till att jag hade några knivar och ifall de var slipade. Vid min sida bredvid automatvapnet så låg det en slägga som jag skulle använda i fall det blev nödvändigt för närstrid.

Vart man än såg så kunde man se skräcken i de flestas ögon, jag och Lars var lugna. Vi hade funnit lugnet, vi skulle kanske dö, eller kanske inte. Vi har haft tur förr och kunde ha det igen. Man kunde ju alltid önska.

Det var tiden innan striden och många säger att tystnaden före striden är värst. Jag skulle nog nästan hålla med, för tystnaden på andra våningen där jag och Lars var kändes tryckande. Kunde inte utomjordingarna anfalla och få det gjort minns jag att jag tänkte.

Jag hörde hur de de andra viskade till varandra, om att det varit en ära att lära känna varandra, några bad om förlåtelse till Gud och andra försökte slappna av, med olika resultat. Jag själv? Jag och Lars var bland dem som försökte slappna av, Lars lyckades bättre än mig. Jag kunde känna tiden dra sig fram mot striden. Sakta likt en snigel. Långsamt. Det var nästan plågsamt. Det skulle vara en lättnad när striden väl började.