I dödens hand.
Det som inte fick hända hände. En av utomjordingarna träffade vår motorcykel i bakhjulet så att vi förlorade kontroll och körde rakt in i ett bilvrak och flög av motorvägen och ner på en åker bredvid. Vi var så snabbt vi kunde uppe på fötter igen och försökte ta oss till en byggnad som var uppe på en kulle inte så långt ifrån åkern. Tyvärr hann vi inte speciellt långt innan utomjordingarna var över oss.
En av dem fångade mig med sin arm och tryckte ner mig i den våta jorden, och jag hann se Lars bli omringad av tre stycken utomjordingar som snart tryckte ner honom också. Deras surrande ljud som de gav ifrån sig skar igenom mitt huvud.
Utomjordingen som hade sitt grepp om mig lyfte upp mig och höll mig över sitt huvud. Jag spottade ut jorden och försökte be om nåd, jag tror inte att de vet vad ordet nåd betyder eller så förstod de inte språket. Ett annat alternativ var att de bara ignorerade allt jag sade och skulle döda mig i alla fall. Jag kände hur jag började gråta, för nu var jag säker på att jag skulle dö.
Men min hjärna samarbetade med min envishet och jag lyckades få fram en av mina knivar och stötte den mot utomjordingens arm i ett rent desperat försök att komma loss. Det gjorde inte någon större nytta för knivbladet sprack.
Utomjordingen skakade mig framför sig innan den kastade iväg mig tjugo, kanske trettio meter innan jag landade och rullade några meter till innan jag blev liggande. Jag kände hur en annan utomjording kom och lyfte upp mig. Jag hörde avlägset hur någon sköt två skott, det var Lars som hade sitt avsågade hagelgevär riktad mot utomjordingen som höll i honom. Hans skott hade inte gjort någon verkan, de hade inte ens skadat dess kåpa.
Jag mötte utomjordingens blick, den höll mig i ett järngrepp om min överkropp och dess röda lysande lampliknande ögon verkade betrakta mig. Jag slog allt jag kunde den rakt i ansiktet, men allt jag fick var brännande smärta och var farligt nära att krossa mina knogar mot dess ansikte. Ingen reaktion. Jag började sparka all jag kunde mot den, till vilken nytta tänker ni? Tja, hålls man uppe av en utomjording som är nära två meter lång och vars arm är av metall och som med lätthet skulle kunna krossa en på några sekunder så försöker man komma loss.
Det var då jag märkte, den hade inga ben som vi! så de svävade under kåporna? Jag slogs ur tankarna när jag hörde Lars skrika. De höll på att krossa honom. Och jag kände hur utomjordingens grepp började hårdna om mig också. Det kom otäcka ljud från revbenen när greppet hårdnade. Jag kände hur blod och saliv rann nerför hakan och jag började få svårt att andas. Jag gav den en sista desperat spark i ett försök att komma loss innan mina ben blev för tunga för mig att röra på. Det var dags alltså? Dags att dö? Allt började mörkna för mina ögon, jag började höra sämre och andningen blev svagare. Det var skönt att smärtan började avta mer och mer ju mörkare det blev.
En av dem fångade mig med sin arm och tryckte ner mig i den våta jorden, och jag hann se Lars bli omringad av tre stycken utomjordingar som snart tryckte ner honom också. Deras surrande ljud som de gav ifrån sig skar igenom mitt huvud.
Utomjordingen som hade sitt grepp om mig lyfte upp mig och höll mig över sitt huvud. Jag spottade ut jorden och försökte be om nåd, jag tror inte att de vet vad ordet nåd betyder eller så förstod de inte språket. Ett annat alternativ var att de bara ignorerade allt jag sade och skulle döda mig i alla fall. Jag kände hur jag började gråta, för nu var jag säker på att jag skulle dö.
Men min hjärna samarbetade med min envishet och jag lyckades få fram en av mina knivar och stötte den mot utomjordingens arm i ett rent desperat försök att komma loss. Det gjorde inte någon större nytta för knivbladet sprack.
Utomjordingen skakade mig framför sig innan den kastade iväg mig tjugo, kanske trettio meter innan jag landade och rullade några meter till innan jag blev liggande. Jag kände hur en annan utomjording kom och lyfte upp mig. Jag hörde avlägset hur någon sköt två skott, det var Lars som hade sitt avsågade hagelgevär riktad mot utomjordingen som höll i honom. Hans skott hade inte gjort någon verkan, de hade inte ens skadat dess kåpa.
Jag mötte utomjordingens blick, den höll mig i ett järngrepp om min överkropp och dess röda lysande lampliknande ögon verkade betrakta mig. Jag slog allt jag kunde den rakt i ansiktet, men allt jag fick var brännande smärta och var farligt nära att krossa mina knogar mot dess ansikte. Ingen reaktion. Jag började sparka all jag kunde mot den, till vilken nytta tänker ni? Tja, hålls man uppe av en utomjording som är nära två meter lång och vars arm är av metall och som med lätthet skulle kunna krossa en på några sekunder så försöker man komma loss.
Det var då jag märkte, den hade inga ben som vi! så de svävade under kåporna? Jag slogs ur tankarna när jag hörde Lars skrika. De höll på att krossa honom. Och jag kände hur utomjordingens grepp började hårdna om mig också. Det kom otäcka ljud från revbenen när greppet hårdnade. Jag kände hur blod och saliv rann nerför hakan och jag började få svårt att andas. Jag gav den en sista desperat spark i ett försök att komma loss innan mina ben blev för tunga för mig att röra på. Det var dags alltså? Dags att dö? Allt började mörkna för mina ögon, jag började höra sämre och andningen blev svagare. Det var skönt att smärtan började avta mer och mer ju mörkare det blev.
Kommentarer
Trackback
