earthwar

Dagen kom och vi packade våra väskor med vatten och mat, jag för min del kunde inte lämna min otroligt svikande pistol och mina knivar, så de åkte med de med. Vi låste dörren en sista gång och gick ut från byggnaden. Vi hade lyckats hitta bensin som vi tankade motorcykeln med innan vi satte upp på den och såg till att vi satt bekvämt innan Lars startade motorn som med ett vrål avslöjade var vi var någonstans. Jag var genast rädd igen för nu hörde vi inte ifall utomjordingarna var i närheten, för de var säkert på väg redan då Lars startade motorcykeln.

Han körde försiktigt ut på gatan innan han till slut gasade upp ökade farten. Vi visste nästan var varje bilvrak var så han tog den väg som var nära nog tom på bilar. Vi hade nästan kommit till de sista byggnaderna innan vi såg utomjordingarna komma flygande med hög fart mot oss. Med ett avgrundsvrål från motorn så nästan flög vi iväg över vägen när Lars gasade. Det hela svarade på min fråga ifall utomjordingarna hade hörsel. Svaret var ja, ja det hade de.

Utomjordingarna sköt sina gula energibågar efter oss, och för varje miss så skapade de en bred skåra över asfalten. Lars och jag var överens om att de var dåliga skyttar. Fast att de kunde hålla samma fart som oss var ingen större överraskning, det hae de ju trots allt gjort förr, men den här gången verkade de inte ha viljan att ge upp lika lätt.

Vi körde om bilvrak som utomjordingarna med enkelhet flög över eller som de enkelt klöv med ett skott med sin energibåge. Jag tittade bakåt och såg hur de kom närmare, nu kunde jag se deras lysande ögon och mun. Jag hade sett dem på nära håll förr, men den här gången var det något mer skrämmande över dem, nästan som om min hjärna sade mig att jag inte skulle överleva den här dagen.

Jag räknade upp till tjugo utomjordingar som jagade oss, de ville verkligen få död på oss. Sedan gjorde Lars en sak som förvånade mig han gjorde en hastig inbromsning som utomjordingarna inte var beredda på utan de flög över oss och cirka hundra meter innan de till slut vände om, fast då var vi redan på väg upp på en motorväg.

Vi såg en liknande byggnad som den som vi hade sprängt och några vrak från de utomjordiksa skepp som hade anfallit pärlskeppen. Från byggnaden kom det ett tiotal utomjordingar till som hjälpte till med jakten. Utomjordingarna hade sina armar infällda så att deras tre metallfingrar bildade ett stort y på bröstkorgen. Deras kåpor fladdrade i vinden bakom dem. Deras huvor satt märkligt nog kvar på huvudet utan att blåsa ner och avslöja deras ansikten mer än vad de lysande ögonen och munnen gjorde.

En energibåge var en meter ifrån oss och skar upp vägen framför oss. Jag grep tag om midjan om Lars och han började köra på bakhjulet och vi flög över det som säkert hade stoppas oss. Plötsligt bromsade han in igen och utomjordingarna gjorde samma sak igen, de flög förbi och efter cirka hundra meter så vände de, och de kom tillbaka med hög fart. Lars slickade sig om munnen innan han vrålade ikapp med motorn och gasade. Vi körde under dem och de de tog tid på sig att vända även den här gången. Det hela måste ha tagit dem som en stor överraskning.  Manövern hade gett oss ett kort förtsprång som de ganska snabbt tog igen, jag räknade att de var runt trettionio stycken nu efter oss. Känns underbart att vara populär eller hur?

Allt jag undrade vid det tillfället var ifall vi skulle överleva eller inte, mini pistol kunde inte vara någon större nytta mot de där utomjordingarna även ifall den tog sig tid och fungera igen. Kanske fick jag tid och se ifall en kniv kunde skada deras ögon. Fast jag visste hur dödliga de är var så skulle det vara värt ett försök. En bild på dem.