earthwar

Vi kände oss som sämre människor ju längre vi satt i huset och väntade på det som till slut skulle bli vårat slut. Svälten, för även om det fanns råttor i huset, så försvann de snabbt efter några dagar. Vi vågade inte heller gå ut för utomjordingarna patrullerade området noga, vi skulle inte kunna ta oss ut genom dörren utan att bli upptäckta.

Som sämre människor för att vi inte hjälpte de få, om ens några, människor som vi såg ibland utanför huset. Vi såg djur som blev brutalt dödade av utomjordingarna. I alla fall jag kände mig äcklad av att jag såg med hungrig blick på till exempel en katt som hade blivit kluven på mitten av en utomjording.

Vi kunde i alla fall trösta oss med att vi skulle slippa byta däck på våra bilar, och inte behöva klippa gräsmattan till sommaren. Det var inte lätt att sitta och vänta på sin egna död, men vi kunde inte göra mycket mer.

Det som dock fick oss på andra tankar med hjälp av våran överlevnadsinstinkt var när en metallcylinder föll genom taket. Vi kände genast igen den som en av de cylindrar vi hade sett tidigare och förknippade med det oljud som vi hade sett var dödligt. Vi skyndade oss ut ur huset. Något vi inte skulle ha gjort.