earthwar

Jag förflyttades, med ett stadigt grepp om mig så flög de mig genom luften. Jag måste medge, att även om jag inte minns mycket av färden så var det ganska... uppfriskande att flyga genom luften i den höga farten. Jag såg att vi närmade oss en av de hemska byggnaderna. Allt var mörkt den mesta av tiden, men jag var säker på att det endast kunde bli värre. Jag visste inte var Lars var. Jag hoppades att han hellre var död än att hamna i den byggnaden. För att slippa lidandet.

Det som inte fick hända hände. En av utomjordingarna träffade vår motorcykel i bakhjulet så att vi förlorade kontroll och körde rakt in i ett bilvrak och flög av motorvägen och ner på en åker bredvid. Vi var så snabbt vi kunde uppe på fötter igen och försökte ta oss till en byggnad som var uppe på en kulle inte så långt ifrån åkern. Tyvärr hann vi inte speciellt långt innan utomjordingarna var över oss.

En av dem fångade mig med sin arm och tryckte ner mig i den våta jorden, och jag hann se Lars bli omringad av tre stycken utomjordingar som snart tryckte ner honom också. Deras surrande ljud som de gav ifrån sig skar igenom mitt huvud.

Utomjordingen som hade sitt grepp om mig lyfte upp mig och höll mig över sitt huvud. Jag spottade ut jorden och försökte be om nåd, jag tror inte att de vet vad ordet nåd betyder eller så förstod de inte språket. Ett annat alternativ var att de bara ignorerade allt jag sade och skulle döda mig i alla fall. Jag kände hur jag började gråta, för nu var jag säker på att jag skulle dö.

Men min hjärna samarbetade med min envishet och jag lyckades få fram en av mina knivar och stötte den mot utomjordingens arm i ett rent desperat försök att komma loss. Det gjorde inte någon större nytta för knivbladet sprack.

Utomjordingen skakade mig framför sig innan den kastade iväg mig tjugo, kanske trettio meter innan jag landade och rullade några meter till innan jag blev liggande. Jag kände hur en annan utomjording kom och lyfte upp mig. Jag hörde avlägset hur någon sköt två skott, det var Lars som hade sitt avsågade hagelgevär riktad mot utomjordingen som höll i honom. Hans skott hade inte gjort någon verkan, de hade inte ens skadat dess kåpa.

Jag mötte utomjordingens blick, den höll mig i ett järngrepp om min överkropp och dess röda lysande lampliknande ögon verkade betrakta mig. Jag slog allt jag kunde den rakt i ansiktet, men allt jag fick var brännande smärta och var farligt nära att krossa mina knogar mot dess ansikte. Ingen reaktion. Jag började sparka all jag kunde mot den, till vilken nytta tänker ni? Tja, hålls man uppe av en utomjording som är nära två meter lång och vars arm är av metall och som med lätthet skulle kunna krossa en på några sekunder så försöker man komma loss.

Det var då jag märkte, den hade inga ben som vi! så de svävade under kåporna? Jag slogs ur tankarna när jag hörde Lars skrika. De höll på att krossa honom. Och jag kände hur utomjordingens grepp började hårdna om mig också. Det kom otäcka ljud från revbenen när greppet hårdnade. Jag kände hur blod och saliv rann nerför hakan och jag började få svårt att andas. Jag gav den en sista desperat spark i ett försök att komma loss innan mina ben blev för tunga för mig att röra på. Det var dags alltså? Dags att dö? Allt började mörkna för mina ögon, jag började höra sämre och andningen blev svagare. Det var skönt att smärtan började avta mer och mer ju mörkare det blev.

Dagen kom och vi packade våra väskor med vatten och mat, jag för min del kunde inte lämna min otroligt svikande pistol och mina knivar, så de åkte med de med. Vi låste dörren en sista gång och gick ut från byggnaden. Vi hade lyckats hitta bensin som vi tankade motorcykeln med innan vi satte upp på den och såg till att vi satt bekvämt innan Lars startade motorn som med ett vrål avslöjade var vi var någonstans. Jag var genast rädd igen för nu hörde vi inte ifall utomjordingarna var i närheten, för de var säkert på väg redan då Lars startade motorcykeln.

Han körde försiktigt ut på gatan innan han till slut gasade upp ökade farten. Vi visste nästan var varje bilvrak var så han tog den väg som var nära nog tom på bilar. Vi hade nästan kommit till de sista byggnaderna innan vi såg utomjordingarna komma flygande med hög fart mot oss. Med ett avgrundsvrål från motorn så nästan flög vi iväg över vägen när Lars gasade. Det hela svarade på min fråga ifall utomjordingarna hade hörsel. Svaret var ja, ja det hade de.

Utomjordingarna sköt sina gula energibågar efter oss, och för varje miss så skapade de en bred skåra över asfalten. Lars och jag var överens om att de var dåliga skyttar. Fast att de kunde hålla samma fart som oss var ingen större överraskning, det hae de ju trots allt gjort förr, men den här gången verkade de inte ha viljan att ge upp lika lätt.

Vi körde om bilvrak som utomjordingarna med enkelhet flög över eller som de enkelt klöv med ett skott med sin energibåge. Jag tittade bakåt och såg hur de kom närmare, nu kunde jag se deras lysande ögon och mun. Jag hade sett dem på nära håll förr, men den här gången var det något mer skrämmande över dem, nästan som om min hjärna sade mig att jag inte skulle överleva den här dagen.

Jag räknade upp till tjugo utomjordingar som jagade oss, de ville verkligen få död på oss. Sedan gjorde Lars en sak som förvånade mig han gjorde en hastig inbromsning som utomjordingarna inte var beredda på utan de flög över oss och cirka hundra meter innan de till slut vände om, fast då var vi redan på väg upp på en motorväg.

Vi såg en liknande byggnad som den som vi hade sprängt och några vrak från de utomjordiksa skepp som hade anfallit pärlskeppen. Från byggnaden kom det ett tiotal utomjordingar till som hjälpte till med jakten. Utomjordingarna hade sina armar infällda så att deras tre metallfingrar bildade ett stort y på bröstkorgen. Deras kåpor fladdrade i vinden bakom dem. Deras huvor satt märkligt nog kvar på huvudet utan att blåsa ner och avslöja deras ansikten mer än vad de lysande ögonen och munnen gjorde.

En energibåge var en meter ifrån oss och skar upp vägen framför oss. Jag grep tag om midjan om Lars och han började köra på bakhjulet och vi flög över det som säkert hade stoppas oss. Plötsligt bromsade han in igen och utomjordingarna gjorde samma sak igen, de flög förbi och efter cirka hundra meter så vände de, och de kom tillbaka med hög fart. Lars slickade sig om munnen innan han vrålade ikapp med motorn och gasade. Vi körde under dem och de de tog tid på sig att vända även den här gången. Det hela måste ha tagit dem som en stor överraskning.  Manövern hade gett oss ett kort förtsprång som de ganska snabbt tog igen, jag räknade att de var runt trettionio stycken nu efter oss. Känns underbart att vara populär eller hur?

Allt jag undrade vid det tillfället var ifall vi skulle överleva eller inte, mini pistol kunde inte vara någon större nytta mot de där utomjordingarna även ifall den tog sig tid och fungera igen. Kanske fick jag tid och se ifall en kniv kunde skada deras ögon. Fast jag visste hur dödliga de är var så skulle det vara värt ett försök. En bild på dem.

Vi tog vad vi kunde hitta som skulle kunna komma till användning senare. Sedan lyckades vi få bensin till motorcykeln. Vi hade bestämt oss, det var för farligt där vi var för tillfället. Vi var tvungna att ge oss av. Vi stannade kvar i lägenheten en natt.

Tyvärr går det aldrig som man önskar, det regnade, och ingen av oss två önskade att ge oss av på en motorcykel i ösregn.  Precis som i den där sången, hur gick den nu igen? Jo visst ja, "och himmelen öppnade sig". Det gjorde det här. Likt en vägg av vatten så mycket regnade det, och tack vare att glaset i fönstret var helt krossat så var lägenheten nära att svämma över av vatten när det regnade in. Vi behövde i alla fall inte något behov att oroa oss för vattenskador med tanke på att vi snart skulle ge oss av.

Mitt i regnet började det åskan att mullra och blixtar lös upp himmelen, man såg när blixen gav lite ljus den natten hur utomjordingarna svävade runt sitt pärlskepp. Det som hände då gjorde oss riktigt glada, vå såg en utomjording bli träffad av en blixt. Han föll från himmelen i ett klot av eld som naturligtvis slockande ganska fort av regnet. Hade vi tur så kanske den dog.

Nästa dag var det inte ett moln på himmelen, och vi kunde lugnt förbereda våran avresa där ifrån. Det hade varit en kul tid, men också ganska läskig. Vi hade tur som överlevde, tur som jag var osäker på om den var min.