earthwar

Jag vaknade av smärtan och kunde knappt röra mig, men efter några försök kunde jag åtminstone lägga mig på rygg. Smärtan var inte på långa vägar i närheten av den smärta som utomjordingarna tvingade mig att genomlida, men den var plågsam ändå. Jag kände en fuktig fläck vid mina revben där en gren hade trängt in, så hela min högra sida var dränkt i blod och grenen satt kvar. Jag bestämde att den fick sitta så bäst den ville, för kanske den förhindrade mig från att förblöda?

Lars låg en bit ifrån mig, även han verkade vara skadad. Hans ena ben måste ha blivit brutet och hela hans ansikte var missfärgat. Det som skrämde mig mest var att han andades hest och varje andetag lät som att han gurglade. Som tur var så låg han på sidan, så han hade säkert lättare att andas än om han hade legat på rygg. Han verkade inte vara mycket bättre än mig, för man såg blodfläckar och revor i kläderna på honom, liksom på mig.

När mina öron slutade att ringa så hörde jag ett dovt surrande ljud, flugor undrade jag först, men så var det inte. Jag vred sakta och försiktigt på mitt huvud, försökte att undvika att skada mig värre än vad jag redan var. Det jag såg fick mig att stelna till.

Bredvid mig låg en av utomjordingarna, ena ögat var krossat och det andra lös rött men hade stora sprickor. Munnen in sin tur blinkade som en lampa som höll på att ge upp. Hela kroppen var förvriden och armen var nästan utsliten från kroppen. Dess kåpa var till stora delar bortbränd.

Dess kropp var helt i metall, den saknade ben och förutom armen på bröstet så saknade den armar! Den saknade allt under midjan, men istället för ben verkade det som att ryggraden fortsatte och bildade en spetsig svans som desperat rykte till då och då. Huvudet hade inga andra detaljer än ögonen och munnen. Under armen fanns det en liten lucka som satt på glänt. Inne i luckan såg jag något som lös grönt.

Jag tog mig försiktigt och dumt nog närmare, jag öppnade luckan och såg en grön kub inkopplad i sladdar. Jag försökte ta den men några av mina fingrar var brutna och ville inte fungera. När jag väl fick tag i kuben så gled den i mitt grepp av allt blod. Till slut så slet jag ut kuben och direkt efteråt ryckte utomjordingen till och dess öga, mun och handflata slocknade. Armen och svansen blev livlösa och den slutade surra. Kuben i sig var inte märkvärdig, liknade en smaragd som man hade slipat till en kub. Fast den gav en sorts värme ifrån sig, det kändes nästan behagligt. Jag vet fortfarande inte varför jag hade riskerat livet för att se vad som hade gett ifrån sig det gröna ljuset. Kanske var det att det kändes lockande på något sätt? Eller ville jag bara ha något som en trofé innan jag dog?

Jag minns att jag fortfarande höll kuben i ett krampaktigt grepp när jag hörde surrande ljud närma sig, och sedan svimmade jag.

Lustig, efter två våningar så började man se ett mönster, och nu skulle vi dö på den tredje våningen. Mönstret jag nämnde ja, vilket är det? Jo, det var att vi sköt allt vi kunde i ett försök att döda utomjordingarna för att sedan dra oss tillbaka, spränga trapporna bakom oss och begrava några av dem i betong, för att sedan vänta medan de tar sig till vår våning genom att skära sig genom betongen. Sedan är det bara att upprepa det hela. Fast nu var det slut på det. Förutom att vi öppnade eld så fort den första utomjordingen dök upp, eller ner genom hålet som de hade gjort. Fortfarande ingen reaktion.

Det tog inte lång tid innan de strömmade in och besvarade vår eldgivning med energiklot från sina handflator. Jag såg ganska snabbt tio personer brännas sönder när de träffades. Den bredvid mig fick halva huvudet bortbränt och en doft av bränt kött hängde i luften. Han såg först oförstående på mig för att sedan falla död till golvet.Jag kände hur det brände till högst upp i på huvudet och när jag kände efter så var mitt hår bortbränt, de hade missat mig precis.

Utomjordingarna började närma sig och vi hade förlorat runt trettio personer redan. Vi förlorade tjugo till ganska snabbt och då kom majoren med deras hemliga vapen. Det krävdes två man att bära och såg ut som en mikro med två provrör på högst upp som lös blått och grönt. En tredje man ställde sig bakom vapnet och tryckte på några knappar. När han grep tag i något och tryckte in en avtryckare så kom något som liknade en blixt som brukar slå ner under åskväder.

Blixten grenade av sig och alla utomjordingarna som träffades ryckte till för att sedan rycka som de hade drabbats av kramper av något slag innan munnen och ögonen slocknade och de föll till golvet. Första skottet hade dödat fem stycken. Vi kom av oss med vårat skjutande en liten stund, men när tre till av oss dog började vi skjuta igen. Varifrån hade de fått tag i ett sådant vapen som fungerade på utomjordingarna? Om vi överlevde skulle jag fråga.

Vapnet tog tid att ladda men nästa blixt var mer förödande för utomjordingarna än vad den förra hade varit. Den här gången skar den igenom tre stycken innan den grenade sig och tog tio till. Samma ryck innan de föll livlösa till golvet. För varje blixt, som förövrigt brände sig fast i ens ögon, så var provrören tomma och de var tvungna att byta dem. Vi fick avfyrat tre gånger till, vilket ledde till trettiofem utomjordingar som dog. Det var när vi var klara för nästa blixt som den utomjording som var närmast avfyrade sin dödliga energibåge. jag var på knä just då, så den flög över mig, men tio personer dog av ett skott och ett regn av blod föll över oss.

Jag märkte ganska snabbt att vårat hemliga vapen hade förstörts efter energibågen, vi andra hade fått slut på det mesta av vår ammunition så vi tog till våra närstridsvapen och gick till anfall. De av oss som anföll föll ganska snart döda till golvet. Det var sex personer som flydde. Det var jag, Lars, majoren, någon kvinna, en gammal man och en soldat. Vi stängde en ståldörr bakom oss, vi tvivlade på att den skulle hålla.

Soldaten klättrade först upp på stegen, för att öppna luckan. efter honom klättrade den gamla mannen, sedan jag och Lars, sist kvinnan. Majoren stannade kvar, för att uppehålla utomjordingarna så att vi skulle ha tid att fly. Vi försökte övertala honom att följa med, men han hotade oss med en pistol så det fanns inte mycket mer vi kunde göra.

Vi var nästan helt uppe vid ytan när vi hörde hur Majoren började skjuta. Märkligt nog hörde vi bara ett skott. Vi tog slutsatsen att han hade tagit sitt liv. Vi klättrade vidare. Soldaten öppnade luckan men fick en hemsk överraskning när den slets bort från hans hand. Vi möttes av två röda lysande ögon. En metallhand med tre klor grep tag om hans huvud och drog honom skrikande och vilt fäktande med armarna upp ur hålet. En ny arm med blåa lampan på handflatan, sträckte sig ner men märkte ganska snart att den inte kom åt oss. Det lös till gult och den gamla mannen föll ner, ett huvud mindre.

Jag var säker på att det var slutet, för under oss så kom utomjordingar svävande upp. Lars plockade fram något som liknade en pistol med en stor röd knapp. Han log vänligt mot mig, men hans ögon var fulla av sorg som om de bad om förlåtelse, innan han tryckte. Jag hörde ett dovt muller som genast växte till en melodi av explosioner. Han hade hela tiden haft avtryckaren till bomberna. Leendet hade varit hans försök till ett sista farväl. Det enda som hördes förutom explosionerna var kvinnans skrik när en utomjording fick tag om hennes ben och slet ner henne från stegen så att hon föll studsande mot betongväggarna.

Allt vi egentligen kunde göra just då var att be, efter en snabb död mer än något annat. Då plötsligt träffades vi av tryckvågen flög likt kanonkulor upp hur hålet. jag kände över skulderbladen hur jag träffade något hårt, säkert en utomjording. Förutom vild skräck kunde jag inte låta bli att hoppas att vi hade lyckats begrava flera hundra av dem. Hoppas de inte kunde återhämta sig. En liten seger. Sedan föll vi mot en skog, säkert en mycket säker död. Det var det värt, i alla fall efter att ha sett rökmolnet som bomberna hade gjort där bunkern hade varit. Sedan blev allt mörkt.