earthwar

Det tog längre tid än väntat. Vi tog enligt mig ibland onödigt stora omvägar, även om vi inte hörde det där oljudet som vi tolkade som en säker död så kunde utomjordingarna fortfarande patrullera området, det var vad Lars sade, jag kunde inte annat än att hålla med. Vi tog oss genom husen istället för gatorna. Bilar och andra fordon var i vägen på gatorna där de hade vält eller krossats av tryckvågorna, så vi hade inte mycket till val, och förutom det så var vi alltid skyddade ifall vi var inomhus.

 

Vi hittade en cylinder av en okänd metall, vi gissade att den hade något med vad utomjordingarnas skepp hade skickat ut för några dagar sedan som vi trodde var missiler. När vi tittade närmare så såg vi att cylindern var öppnad på ett ställe och i den fanns något som påminde om en högtalare, hade man örat nära så hörde man det oljud som vi hade hört på några platser.

 

Vi fortsatte genom de trasiga huset och lämnade den märkliga cylindern bakom oss. Vi var nära att gå rakt in i en patrull när jag hörde det vanliga surrande ljudet som utomjordingarna gav ifrån sig. Jag ryckte Lars tillbaka in i huset och vi såg hur ett tiotal utomjordingar svävade runt ett flertal människor som de verkade föra någonstans. Vi bestämde oss för att följa efter dem på ett säkert avstånd, det hela var faktiskt Lars idé, ibland undrar jag om han inte vill dö, och att det är därför han kommer med sina idéer.

Jag kunde väl gissat att det skulle bli så här, men jag tar det från början, vi lämnade lägenheten och begav oss till närmaste systembolag. Även den här dagen var vi tvungna att ta omvägar för de tjutande oljuden som vi klassade som dödligt hot, vi tog det lugnt för jag hade mot alla odds fått träningsvärk i benen, eller var det träningsvärk? Vi som hade tagit det lugnt de senaste dagarna ändå.

 

Vi tog stora omvägar för oljuden och, vi hittade fortfarande döda personer som verkar ha dött ganska nyligen. Flera av dem verkade ha utsatts för oljuden, för de låg med blod droppande ur näsa, mun och öron.

 

Vi hade tur, för systembolaget låg inte nära någon av källorna som gav ifrån sig de där hemska oljuden. Det är det här som jag menade med att jag visste att det skulle bli. Alla flaskor av glas måste ha krossats av den första tryckvågen efter att de hade sprängt New York. Det måste ha varit flaskorna i lägenheten som av något mirakel klarat sig.

 

Lars tog det hela mycket hårt. Efter tre starköl så började han packa ner resten i väskorna vi hade med oss. Han svor även att han skulle hitta ett sätt att hämnas för att de förstörde alla vodka flaskor. Vet inte om han var seriös eller inte, men det jag vet om honom så ska man ta det han säger på allvar.

 

Sedan började vi vår promenad tillbaka.

Vi tog det lugnt de närmaste dagarna för att varje gång vi tittade ut så såg vi utomjordingar svävande, vi trodde att de inte skulle ge upp i första taget. Vi bestämde oss för att ge oss ut på ännu en runda senare, för Lars tyckte vi behövde mer vodka. Varför det var så viktigt för honom vet jag inte, han ville väl glömma något antar jag. Vi satt i våran mörka lägenhet och lade fram våra planer, jag rengjorde pistolen igen och fyllde på magasinet, vem vet? Kanske skulle den få för sig att samarbeta med mig igen i framtiden och inte bara klicka.

 

Vi bestämde oss att vänta tills utomjordingarna lugnat ner sig lite. Vilket de säkert skulle göra inom den närmaste tiden.

Vi fick lämna ifrån oss våra väskor med medicin, kläder och konservburkar till våra så kallade medmänniskor. Jag brukade alltid tro det bästa om mina medmänniskor, men det här kastade om min världsbild en hel del. De var cirka tio personer beväpnade med gamla jaktvapen, den äldste personen var inte äldre än tjugofem.

 

Lars hånade dem, han sade att om de hade stake i sig att hålla i ett vapen och hota folk, så betydde det inte att de kunde skjuta. Jag för min del var rädd att de skulle skjuta oss. Fast jag litade på Lars, han skulle inte göra så där om han inte hade en plan, säkert en plan för en för tidig död för oss båda.

 

En av dem siktade sitt vapen mot oss och Lars bara log. Han fortsatte att håna ungdomarna. En av dem sköt upp i luften för att visa att de kunde hantera vapnen. Lars skrattade dem i ansiktet åt det lilla de gjorde. En av dem sköt marken framför våra fötter och en annan sköt ett skott nära mitt öra.

 

Det var då jag såg det Lars måste ha sett. Skuggor. Skuggor som klot mellan oss och rånarna. Jag sneglade försiktigt upp och såg till min fasa fem utomjordingar sväva där uppe, en av dem var dammig så det måste vara den som vi hade mött tidigare i butiken. De gick till anfall mot de skrikande ungdomarna.

 

Vi tog våra saker och sprang, den här gången ångrade jag inte att jag inte hjälpte någon utan försökte rädda mitt skinn, jag grät inte för dem. Vi tog oss tillbaka till lägenheten och låste in oss, vi bestämde att avvakta för att försäkra oss om att ingen av utomjordingarna hade förföljt oss. Man var ju tvungen att vara försiktig i fall man skulle överleva dagen i fall sådant här kunde hända.

Vi bestämde oss för att ta en annan risk nu när vi ändå var utanför lägenheten. Vi behövde nya kläder. När vi kom ut ur matbutiken så märkte vi flera mörka rökpelare, vi tog inte någon större notis av dem än att de fanns där. Vi hittade ett apotek på vägen till en klädbutik, vi genomsökte apoteket grundligt och även där hittade vi döda människor. Vi letade igenom de dödas fickor och hittade mest pengar, ännu fler idioter som riskerade sina liv för pengar nu under invasionen, man kunde bli trött för mindre. Vi tog bara mediciner vi kände till, huvudvärkstabletter och annat. Vi gick försiktigt genom staden där döda människor och djur låg bredvid varandra med flugor av okänt antal.

 

När vi närmade oss den butik vi skulle få våra nya kläder ifrån så började vi höra ett nytt ljud. Påminde oss lite om ljudet man beskrev att tinnitus lät som. Varje steg vi tog så blev ljudet högre. Vi kom fram runt en husknut som tillhörde ett café och såg flera människor hålla sig om huvudet medan blod rann ur ögon, öron, näsa och mun. De darrade innan de hostade upp en stor mängd blod och sedan blev liggande i den pöl de hade bildat under sig, det fanns inget vi kunde göra för dem.

 

Vi kände hur huvudet började värka så vi gick tillbaka och huvudvärken lättade ju längre bort från oljudet vi kom. Vi drog en slutsats att om vi hörde det ljudet igen så skulle vi gå åt andra hållet som den här gången. Vi lyckades innan solen var på väg ner att hitta en annan klädbutik, även om vi var tvungna att vända om igen för det där ljudet, vilket vi båda trodde hade räddat våra liv.

 

Inne i en butik så letade vi snabbt och effektivt fram nya kläder och bytte om, nya underkläder och nya sockor gjorde underverk tyckte jag. Vi tog med nytt ombyte och lämnade våra gamla och slitna kläder där. Det enda som hade gjort det hela bättre hade varit ifall vi hade kunnat tvätta av oss all smuts också. Fast det var väl ändå att kräva för mycket av vår tur.

 

Vi letade oss tillbaka till våran lägenhet och stötte på ett hot vi inte hade haft en tanke på att vi skulle kunna möta. Andra människor med sina skjutvapen riktade mot oss, när vi stod där så hörde vi även svagt hur det oljudet som vi trodde hade dödat de där människorna innan. Vi hade verkligen ett stort problem den här gången.

Vi sprang genom affären och jag märkte snart att antalet kackerlackor och råttor minskade nu när utomjordingarna hade dykt upp. Vi hittade råttorna ironiskt nog när vi sprang förbi hyllor vars skyltar visade att det hade varit kattmat där. Jag kunde inte låta bli att skratta till lite, Lars tittade på mig och jag tror att han missförstod mitt skratt, han trodde nog att jag tyckte att jakten var roande.

 

Vi hade inte varit de första som hade tänkt på plundring när vi såg butiken, vi hittade flera döda män, några var beväpnade med golfklubbor, Lars tog två av klubborna och gav mig en, jag darrade när jag förstod hans tanke. Vi hade blivit goda vänner under den tid vi tillbringat tillsammans, visst vi visste inte mycket om varandras bakgrunder, men vem bryr sig? Vi var vänner och vi förstod varandra. Jag kunde inte säga att jag inte var nyfiken om det skulle fungera eller ej, så även om jag var rädd, så gick jag med på det. Vi tog av oss våra väskor med konserver och gömde oss bakom varsin hylla.

 

Vi stod där och väntade, jag kände hur min andning blev lugnare, Lars var ju där, och han verkade kunna göra flera omöjliga saker när han ville. Vi hörde det surrande ljudet komma närmare och Lars tog en försiktig titt för att se hur många de var, Han höll upp ett finger. Efter en liten väntan så blev ljudet högre. När utomjordingen kom fram så slog vi den med allt vi hade, men den var redo för våran attack, för allt hände så fort att jag knappt kan beskriva vad som hände, men jag ska ska försöka.

 

Den fångade våra golfklubbor med sin arm och vred dem ur våra händer, sedan slog den mig över bröstkorgen så att jag flög in och välte flera hyllor. Det jag hann se var att den snabbt slog mot Lars som duckade, fast fick skärsår över armen av dess klor innan dess arm plötsligt ändrade riktning och slog Lars till golvet, han gled in i de döda plundrarna.

 

Vi var snabbt på fötterna igen och Lars gjorde något jag kommer att minnas hela mitt liv. Han tog sats och hoppade för att sedan sparka utomjordingen med båda fötterna. Den var inte lika beredd på det för den hade vänt sin uppmärksamhet mot mig för att jag hade höjt min pistol, jag blev förvånad när jag kramade om avtryckaren. Den fungerade. Utomjordingen var snabbt tillbaka med sin uppmärksamhet mot Lars och grep tag i hans ben och svingade in honom bland gamla säckar med kattmat.

 

Även om pistolen hade fungerat så hade den inte gjort någon verkan. Jag minns att med adrenalinet pumpande i mina ådror så gjorde jag något jag aldrig trodde om mig själv. Jag tog upp golfklubban som nu var helt förvriden och använde den för att välta en hylla full med säckar och annat över utomjordingen som sakta tog sig närmare Lars som använde en otroligt hel säck som sköld mot utomjordingens arm.

 

Hyllan föll och begravde utomjordingen under alla säckar och annat som någon hade lagt där. Jag hjälpte den blödande Lars upp från den plats han hade legat och vi tog våra bäskor med konserver. Vi märkte att utomjordingen långsamt började resa sig upp igen så vi sprang därifrån. Vi märkte snart att Lars lämnade ett ganska stort blodspår efter sig, fast det var enligt honom ett litet pris för en seger.

 

Vi hittade ett litet gömt ställe och han gjorde något jag aldrig trodde jag skulle se någon göra på sig själv, han hade varit förberedd säger jag bara. Först så inspekterade han sitt sår, han nickade och tog upp ur sin väska en liten flaska vodka, nål och tråd, han var förberedd för något sådant här för att han hade levt ensamt. Han tog tre klunkar vodka innan han hällde en del över såret och började försiktigt att sy ihop såret. Han rev sedan sönder en del av sin skjorta och använde det som bandage. Han skrattade och sade åter igen att med den segern vi hade så var det såret ett litet pris att betala. Han såg nästan ung ut när han hade det sortens leende på läpparna. Han hade rätt, vi hade vunnit våran första seger mot utomjordingarna. Den var liten, men det var alltid något.

De hade hittat fler döda människolik att frossa på. En av dem verkade vara någon sorts pilot, av skroten omkring liken att tyda var det en helikopter eller något liknande som hade slagit bort skylten. De andra liken var bara oskyldiga som råkat vara på fel plats vid fel tidpunkt. Nåväl, naturligtvis var inte flugorna ensamma, nej, de hade sina vänner med sig, kackerlackor i mängder och en och annan råtta kom krypande över golvet, och ändå har jag inte nämnt myrorna. Doften fick i alla fall mig att nästan spy mer än en gång, Lars stod bara där och drog djupa andetag genom näsan, han var näst intill omänsklig den mannen.

 

Vi gick djupare in i butiken, jag passade på att trampa ihjäl så många skadedjur som möjligt, visst kackerlackorna äcklade mig mer när de levde än när de var döda, i alla fall försökte jag övertyga mig själv om det när ljudet av dem krossades under mina kängor.

 

Vi hade en salig blandning av tur och otur när vi kom djupare in i affären. Allt verkade nästan vara orört av plundringar. Trots det så hade skadedjuren kommit fram. Alla varor, så som potatis, ris, mjöl, kött, frukt, grönsaker och annat liknande hade verkligen varit hårt utsatta av skadedjur. Vi hittade konserver, fast vi visste inte så mycket om vad de innehöll, etiketterna hade visst någon råtta ätit upp, limmet var väl välsmakande?

 

Vi tog hjälp av andra saker än konservernas etiketter, de hade varit vänliga att skriva små skyltar vid hyllorna vad konserverna innehöll. Vi hade varit smarta nog att ta med oss väskor och fyllde dem med konserver som innehöll olika soppor, de verkade ha varit ganska populära med olika soppor på konserver i det här området.

 

Vi hittade fler döda människor, flera av dem var kvinnor och barn, varav barnen knappt var äldre än sju år. Det väckte på nytt mitt hat mot utomjordingarna, Lars var tyst när han såg på de döda kropparna, måste ha varit svårt att se efter att han hade förlorat sin familj.

 

Vi hörde i allt surrande, tro det eller ej, mer surrande. Fast det här var inte det ljud som flugor eller ens getingar eller bin gav ifrån sig, det var för jämnt, likt en motor. Vi vände oss snabbt om och till min lättnad så såg vi bara en frysdisk som fortfarande var igång. Jag hade precis andas ut, ett misstag, för jag var tvungen att andas in ny rutten doft, men bakom frysdisken dök några av utomjordingarna upp, då såg jag att alla flugor som kom nära dem dog, de bara föll till golvet och en bränd doft kom ifrån den mängden flugor som hade dött.

 

Jag var livrädd, Lars enda reaktion var ett sjungande skratt, han är inte klok tänkte jag innan han drog iväg mig innan utomjordingarna hann reagera mer än de redan hade gjort.

Vi började dagen försiktigt med att gå ut ur lägenheten och låsa dörren, man kunde aldrig veta ifall någon tänkte gå in och stjäla de få saker vi hade där. Vi tog oss försiktigt fram mellan husen och stannade vid varje misstänkt ljud. Speciellt vid surrande ljud. Vi hittade inte mycket, några döda personer och djur var allt. Vi passade på att ta allt av värde från dem och lämnade kropparna för att ruttna. Fanns inte mycket vi kunde göra. Fick inte mycket från det, lite chokladkakor eller annat godis, hittade någon som verkat ha stulit pengar. Hans fickor var full med tusenlappar, vad han nu skulle ha de pengarna till var det ingen av oss två som visste. Vi kom fram till det vi var på jakt på. Ett varuhus. En Ica butik tror jag, jag vet inte för all skyltning var bortsprängda av störtade stridsplan eller något annat. Vi tog oss försiktigt in, vi kom några steg in i butiken innan vi hörde ett surande ljud.