Anfall.
Jag vaknade upp med ringande öron och blödande näsa. Allt i rummet låg vält och allt av glas var sprucket. Det hade börjat, New York fanns inte mer, och stora delar av varje kustremsa hade blivit bortspolade av enorma vågor. Utanför hade solen börjat stiga upp och man såg ett av de enorma kloten sväva inte så långt bort. Marken skakade av alla militärfordon som körde förbi, luften var full med helikoptrar och stridsplan.
Det tog en timme innan striden började. Militären besköt klotet med allt de hade, alla sorters missiler till vanliga simpla kulor från pistoler. Inget hände, till synes ingen repa på klotet. Plötsligt öppnades det flera hål i kloten och det strömmade ut långa män i kåpor utan armar och med huvan över ansiktet. Det var svårt att se vad som hände. Flera av oss civila tog de vapen vi hade och sprang för att hjälpa, en dum sak att göra, jag vet, för jag var en av dem med min trogna pistol som var för att försvara mig, och försvara var det jag skulle göra. Försvara min planet.
