Överleva
Vi fick lämna ifrån oss våra väskor med medicin, kläder och konservburkar till våra så kallade medmänniskor. Jag brukade alltid tro det bästa om mina medmänniskor, men det här kastade om min världsbild en hel del. De var cirka tio personer beväpnade med gamla jaktvapen, den äldste personen var inte äldre än tjugofem.
Lars hånade dem, han sade att om de hade stake i sig att hålla i ett vapen och hota folk, så betydde det inte att de kunde skjuta. Jag för min del var rädd att de skulle skjuta oss. Fast jag litade på Lars, han skulle inte göra så där om han inte hade en plan, säkert en plan för en för tidig död för oss båda.
En av dem siktade sitt vapen mot oss och Lars bara log. Han fortsatte att håna ungdomarna. En av dem sköt upp i luften för att visa att de kunde hantera vapnen. Lars skrattade dem i ansiktet åt det lilla de gjorde. En av dem sköt marken framför våra fötter och en annan sköt ett skott nära mitt öra.
Det var då jag såg det Lars måste ha sett. Skuggor. Skuggor som klot mellan oss och rånarna. Jag sneglade försiktigt upp och såg till min fasa fem utomjordingar sväva där uppe, en av dem var dammig så det måste vara den som vi hade mött tidigare i butiken. De gick till anfall mot de skrikande ungdomarna.
Vi tog våra saker och sprang, den här gången ångrade jag inte att jag inte hjälpte någon utan försökte rädda mitt skinn, jag grät inte för dem. Vi tog oss tillbaka till lägenheten och låste in oss, vi bestämde att avvakta för att försäkra oss om att ingen av utomjordingarna hade förföljt oss. Man var ju tvungen att vara försiktig i fall man skulle överleva dagen i fall sådant här kunde hända.
