Flugor.
Jag visste inte hur hur långt eller hur länge jag hade gått, för plötsligt kom jag fram till en gammal järnväg där tåget hade vält. Överallt låg det döda kroppar, nästan alla människor hade någon kroppsdel avskuren, eller så hade de någon kroppsdel krossad. Utomjordingarna tog visst inte några fångar. Några andra kroppar låg där också, vargar, rävar och en hel del korpar och andra asätare, alla döda, om man inte räknade med de flugor man inte under sitt liv skulle kunna räkna så var allt där döda. Doften var obehaglig. Jag var nära att spy flera gånger, och nära att vända om minst två gånger innan jag tvingade mig att gå förbi fältet.
De döda människornas livlösa ögon verkade nästan se anklagade på mig, ”varför lever du, och inte vi? Vad har du gjort för att förtjäna att leva?” verkade deras döda ögon fråga, i alla fall de som fortfarande hade ögon kvar efter asätarnas ankomst. Jag hade väl också tänkt samma sak om jag hade varit en av dem, om de nu kunde tänka. Jag hade precis tagit mig förbi vagnarna när jag gick in i ett moln av flugor. Gratis mat kan man väl inte klaga på, men inte den sortens kött jag var ute efter när kanske ett hundratal av dem obekymrat flög in i min mun.
Flugornas surrande dränkte alla andra ljud, vilket gjorde att jag inte kunde höra utomjordingarna ens om de hade varit några centimeter bakom mig och långsamt sträckt sin arm efter mig. Jag kollade försiktigt bakom min rygg för säkerhets skull, ingen där. Förutom flugorna, jag kunde kanske tämja några flugor, kala mig för Flugornas Herre... Nej, det var nog inte den bästa tiden eller platsen för att dra dåliga skämt.
