Andra våningen
När de första utomjordingarna kom ner genom hålet de hade gjort så började vi bombardera dem med granater, raketer och skjuta allt vi hade emot dem. Granaterna och raketerna gjorde en viss verkan på dem, för de flög bakåt när de träffades. Det var likt en flodvåg när utomjordingarna strömmade in mot oss. Det jag hann tänka i striden var att det var märkligt att de inte sköt emot oss. Sedan började de med att ge eld i form av sina gula energiklot som de kunde skjuta. Mannen bredvid mig träffades i ansiktet. Med ett fräsande ljud försvann hans huvud i ett rökmoln. Doften av bränt kött fick min mage att vända på sig.
De närmade sig långsamt, kanske var det för att de inte trodde att vi skulle kunna rymma, eller så var de osäkra efter det där med bomberna. Så fort en av oss blev träffad så tog någon annan den träffades plats medan någon släpade bort kroppen. En kvinna blev träffad i axeln och som resultat så brändes armen av. Hon tog en hammare och sprang skrikande emot utomjordingarna och föll död till golvet efter att ha blivit träffad i bröstet så att det bildades ett hål igenom henne.
Jag blev förvånad när vi plötsligt fick en reaktion ifrån en utomjording, det gnistrade till i dess panna och dess huvud ryckte till. Det fick mig att förstå att de hade metall för ansiktet, men det hindrade mig inte från att fortsätta skjuta. När vi började få ont om ammunition så började vi dra oss tillbaka genom dörren bakom oss. Vi var med mig och Lars nu fem överlevande ur striden, och vi hade inte lyckats döda en enda av dem. Däremot hade vi lämnat runt tjugo döda kamrater bakom oss.
Vi stängde ståldörren bakom oss och låste med hjälp av en kofot så att den inte skulle kunna öppnas. Vi skyndade oss snabbt nerför trapporna, och jag hade precis kommit ner när dörren slogs in med ett brak och betongflisor flög omkring. Jag tog avtryckaren till bomberna och började vänta. Så många som möjligt bakom skulle komma in. Jag väntade tills de var nästan nere innan jag tryckte av.
Bomberna exploderade och väggarna och trapporna rasade samman över utomjordingarna som under tystnad begravdes under betongen. Jag sprang så snabbt jag kunde efteråt till vår sista plats. Vi var runt hundra personer kvar. Vi började oroa oss för vår ammunition. Jag kom inte så långt innan jag hörde hur de sköt energibågarna genom betongen och skulle ta sig ner till tredje våningen. Jag hann hoppa in bakom sandsäckarna innan taket föll in och den första utomjordingen kom ner genom röken.
Nu var det dags för vår sista strid. Vi var på tredje våningen och hade endast en stege som gick upp till ytan bakom oss som sista utväg. Jag hoppades att vi skulle vinna och slippa fly igen. Man visste aldrig. Nu var det dags, jag tog upp mitt vapen och tog sikte. Döden väntar inte på någon, men nog skulle han få jobba.
De närmade sig långsamt, kanske var det för att de inte trodde att vi skulle kunna rymma, eller så var de osäkra efter det där med bomberna. Så fort en av oss blev träffad så tog någon annan den träffades plats medan någon släpade bort kroppen. En kvinna blev träffad i axeln och som resultat så brändes armen av. Hon tog en hammare och sprang skrikande emot utomjordingarna och föll död till golvet efter att ha blivit träffad i bröstet så att det bildades ett hål igenom henne.
Jag blev förvånad när vi plötsligt fick en reaktion ifrån en utomjording, det gnistrade till i dess panna och dess huvud ryckte till. Det fick mig att förstå att de hade metall för ansiktet, men det hindrade mig inte från att fortsätta skjuta. När vi började få ont om ammunition så började vi dra oss tillbaka genom dörren bakom oss. Vi var med mig och Lars nu fem överlevande ur striden, och vi hade inte lyckats döda en enda av dem. Däremot hade vi lämnat runt tjugo döda kamrater bakom oss.
Vi stängde ståldörren bakom oss och låste med hjälp av en kofot så att den inte skulle kunna öppnas. Vi skyndade oss snabbt nerför trapporna, och jag hade precis kommit ner när dörren slogs in med ett brak och betongflisor flög omkring. Jag tog avtryckaren till bomberna och började vänta. Så många som möjligt bakom skulle komma in. Jag väntade tills de var nästan nere innan jag tryckte av.
Bomberna exploderade och väggarna och trapporna rasade samman över utomjordingarna som under tystnad begravdes under betongen. Jag sprang så snabbt jag kunde efteråt till vår sista plats. Vi var runt hundra personer kvar. Vi började oroa oss för vår ammunition. Jag kom inte så långt innan jag hörde hur de sköt energibågarna genom betongen och skulle ta sig ner till tredje våningen. Jag hann hoppa in bakom sandsäckarna innan taket föll in och den första utomjordingen kom ner genom röken.
Nu var det dags för vår sista strid. Vi var på tredje våningen och hade endast en stege som gick upp till ytan bakom oss som sista utväg. Jag hoppades att vi skulle vinna och slippa fly igen. Man visste aldrig. Nu var det dags, jag tog upp mitt vapen och tog sikte. Döden väntar inte på någon, men nog skulle han få jobba.
Kommentarer
Trackback
