En tyst minut.

Vi kände dem inte, men vad spelade det för roll? De hade gjort ett fantastiskt försök att besegra utomjordingarna som först hade anfallit oss. Nu var allt som återstod av dem deras skepp var rykande vrak om ens det. För det mesta bestod resterna bara av oformliga metallplattor som var så deformerade av den värme som hade upptsått av explosionen att det inte gick att se vad de hade föreställt, eller haft för nytta på skeppen.

De utomjordingarna som svävade vid det stora pärlskeppen flög in i skeppet och tystnaden blev tryckande, vi hade inte märkt att det hade varit ljud runt omkring oss innan dess.

Vi passade på att under den tysnaden att ge de som vi trodde hade kommit för att hjälpa oss, en tyst minut, liksom hela världen runt oss verkade att göra, så det kändes helt rätt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0