earthwar

Jag hade fel, jag är inte död. Jag ser nu hur jorden blir mindre och mindre nr utomjordingarna lämnar vår planet. Jag vet inte ifall någon är fortfarande vid liv. Lars är död, sliten i stycken i sitt försvagade tillstånd. Jag själv? Ett par flytande ögon och en hjärna i en rund glasskål liknade den som vi har guldfiskar i. Vilket öde jag fick. jag ser dem fortätta de smärtsamma experimenten på min kropp och jag kan fortfarande känna smärtan. Finns väl endast en sak kvar att göra.

Allt gick så snabbt, jag hade väl kunnat tänka mig om de döda vaknat till liv, men det här var väl det man kan kalla mest logiska, störst chans att det skulle hända. Det är alla nördars våta dröm, de fanns, eller ska jag säga att de finns? De betraktade oss en längre tid.

Jag vet inte om ni lever, eller ens om jag kommer att överleva dagen, vi har testat allt, vi är inte många kvar, snälla, om ni hör det här, var vänlig, håll er gömda tills de ger sig av, det är vår bästa chans för överlevnad, för alla människors skull. Snälla säg att ni lever.

Jag vet inte varför de kom hit, kanske bara för att döda? Eller har de en annan plan för vår värld? Vad anledningen än var så var den inte för vårat bästa. Det här var ur min synvinkel. Och nu vet jag sanningen.

Vi fick förnyade krafter och sprang runt huset i hopp om att undkomma utomjordingarna. Vi visste att det var lönlöst men det var i alla fall bättre än alternativet. Tyvärr hann vi inte långt innan jag kände hur de tre klorna grep tag om min tunna kropp. En annan av utomjordingarna tog kuben ifrån mig och en tredje tvingade ner en redan försvagad Lars till marken. Skulle vi dö nu?

Vi nästan krockade med en av utomjordingarna när vi skyndade oss ut ur huset. Vi föll till marken och den såg på oss, de lysande ögonen fick mig att känna mig som ett rådjur som ser lyktorna på en lastbil komma farande emot en på en motorväg vid midnatt. Av ren instinkt så grep jag ag i den grötlysande kuben som jag hade i fickan som jag tidigare hade tagit från en av de döda utomjordingarna.

Utomjordingen som såg på mig och Lars var inte ensam en längre stund, för plötsligt blev allt surrande högre och fem till kom oss till möte. De svävade framför oss och vi såg på varandra utan att något hände, en minut drog sig förbi, sedan en till och en till. Jag vet inte hur länge vi var i den situationen innan en av utomjordingarna öppnade eld emot oss. Vi blundade, men allt som hände var ett fräsande ljud.

Vi öppnade ögonen och såg att vi var oskadda, Lars hade räddats av att han satt bakom mig, för energibågen som utomjordingen hade skjutit emot oss hade endast rivit upp marken på våra sidor, vi själva var oskadda.

Jag tog upp den gröna kuben och såg på den, det måste vara den som räddade oss, vi hade deras teknologi på vår sida nu, eller i all fall jag hade det, och jag kunde till en viss del skydda Lars. Utomjordingarna tvekade inte någon längre stund, utan de började alla att bombardera oss med sina energibågar.

Förutom att vi såg hur närmare och närmare oss som energibågarna kom innan de försvann framför oss, så hörde vi oljudet från metallcylindern bakom oss.

Vi kände oss som sämre människor ju längre vi satt i huset och väntade på det som till slut skulle bli vårat slut. Svälten, för även om det fanns råttor i huset, så försvann de snabbt efter några dagar. Vi vågade inte heller gå ut för utomjordingarna patrullerade området noga, vi skulle inte kunna ta oss ut genom dörren utan att bli upptäckta.

Som sämre människor för att vi inte hjälpte de få, om ens några, människor som vi såg ibland utanför huset. Vi såg djur som blev brutalt dödade av utomjordingarna. I alla fall jag kände mig äcklad av att jag såg med hungrig blick på till exempel en katt som hade blivit kluven på mitten av en utomjording.

Vi kunde i alla fall trösta oss med att vi skulle slippa byta däck på våra bilar, och inte behöva klippa gräsmattan till sommaren. Det var inte lätt att sitta och vänta på sin egna död, men vi kunde inte göra mycket mer.

Det som dock fick oss på andra tankar med hjälp av våran överlevnadsinstinkt var när en metallcylinder föll genom taket. Vi kände genast igen den som en av de cylindrar vi hade sett tidigare och förknippade med det oljud som vi hade sett var dödligt. Vi skyndade oss ut ur huset. Något vi inte skulle ha gjort.

Förlåt, det har varit lite tyst av oss sedan våran ström försvann. Jag gissar på att det är kylan, vi är förresten helt återhämtade nu. Vi blev anfallna och våra livräddare är nu döda och deras stuga brann ner till grunden. De vänliga utomjordingarna försökte försvara oss men de dog snabbare än vi trodde. Jag och Lars har flytt till närmaste säkra plats. En villaområde. Vi tog oss in i den villa som verkade vara i bäst skick och överlevt på råttor. Vi vet inte hur många sjukdomar och parasiter som har passerat genom våra kroppar, men minst hälften är nog kvar i oss.

Just nu vågar vi inte gå utanför dörren, vi vågar knappt göra upp eld så att vi inte fryser, vi hann inte ens få med oss en filt under anfallet. Vi har hållit oss gömda sedan dess, och vi gissar att det är mitt skrivande som lockar hit dem, men det vet vi inte då vi endast har sett dem patrullera området, både i luften och på marknivå. Vi har också sett att förutom ett av deras pärlskepp så håller de på att bygga en av de där kub-byggnaderna som de utförde experiment i.

Vi tror att de börjar bli försiktigare, för de färdas i grupper på tio vart vi än ser dem. Eller så börjar de bara söka mer noggrant efter liv. Förutom några råttor som genast blev dödade så har vi sett katter, några hundar och en älg! Människor börjar det nog bli ont om, de enda vi har sett har varit en kvinna som nästan blev våldtagen på gatan innan en av utomjordingarna spetsade våldtäktsmannens med en av sina klor. Kvinnan försökte genast fly men de andra utomjordingarna började kasta henne mellan sig innan de grep tag i varsitt ben och arm och drog sönder henne. Jag erkänner att jag spydde och Lars klappade mig tröstande på ryggen, för även han såg ut att vara kritvit i ansiktet.

Dagen efter att kvinnan fick sin hemska död såg vi ett barn, vi gissade på att det var en flicka på runt fem år. Hon ropade efter sin mamma och såg kvinnan. Hon grät, så vi antog att kvinnan hade varit barnets mamma. Vi såg hur utomjordingarna närmade sig gatan och bestämde oss att försöka rädda barnet. Innan vi han ut ur huset så tog en av utomjordingarna barnet i sina klor och flög iväg med henne. Vi hann knappt att gömma oss innan tre andra av utomjordingarna svävade förbi.

Efter de händelserna så börjar jag undra, är vi bra eller dåliga människor?

Nästan helt återställd nu. De vänliga utomjordingarna verkade ha lärt sig vårat språk, för de förstod vad vi sade och vi förstod dem. Kan vara för att de talade flytande svenska men jag är inte säker. Hur som helst så var de intresserade av den gröna kuben, de sade att det var den som fungerade som ett hjärta för våra fiender, eller som de sade, deras batteri.

De var även intresserade av att veta hur vi hade fått skadorna. Vi berättade och de var genast intresserade över det vapen som vi hade använt vid striden i bunkern. De frågade hur den fungerade och hur den var byggd, vilket vi inte kunde ge några svar på.

Vi fick reda på att jordens invånare var en av de få folk som faktiskt hade orsakat dödsfall hos de där utomjordingarna. Det verkade som vi var de en av få som lyckades med det för många andra arter omöjliga uppgift, vi hade dödat några av de invaderade utomjordingarna. Tyvärr kunde inte våra nya vänner berätta mer om dem än att nästan alla andra arter i galaxen nästan var utrotade tack vare de här utomjordingarna. Varför de dödade allt och alla visste ingen, men alla visste att de var ett stort hot mot allt liv. Det var största orsaken till varför ingen annan civilisation hade tagit kontakt med oss, de var alla nästan utrotade. Inte konstigt att vi inte hittat liv på andra planeter.

De berättade att utomjordingarna säkert hade hittat oss av en slump, eller mer troligt, att de hittade oss på grund av alla radiovågor vi oavbrutet skickar ut i rymden. Så vi hade kanske förseglat vårat öde för länge sedan? Kul att veta.

Jag får väl be om ursäkt att det inte blivit något skrivet, men efter striden i bunkern, flygturen och att jag landade för att sedan vakna upp och märka att jag är för skadad för att överleva någon längre tid så är det lite svårt att skriva. Mina fingrar har inte läkt helt heller, så jag låter Lars som är mer hel än mig skriva åt mig.

Julen och nyår är inte så högt upp på listan att man tänker på det när man måste kämpa för sitt liv, så något firande hade vi inte riktigt. Det bästa var att vi vaknade upp hos ett äldre par som tog hand om våra skador. Jag fick även behålla den lilla grön lysande kvadraten som jag hade hittat i utomjordingens metallkropp.

Vi fick en stor chock när det visade sig att det inte alls hade varit paret som hade räddat oss, utan det var två utomjordingar som hade kommit med de andra skeppen som hade börjat slåss mot dem som invaderade oss. Med hjälp av deras medicinska kunskaper och teknologi så räddades våra liv. Så snart vi mådde bättre försökte de besöka oss. Det slutade med att vi nästan skadade oss värre av panik så de verkade bestämma sig att vänta tills vi var helt återställda. De äldre paret förklarade för oss att de här utomjordingarna var vänligt sinnade.

De var korta, nästan enbart en och en halv meter. De saknade nackar och deras stora tunga huvuden satt direkt på kroppen. Det de saknade i längd tog de igen med muskelmassa. De såg ut som små män som aldrig gjort annat än att tränat i livet. Deras stora svarta ögon var dubbelt så stora än våra och de hade båda två rader nålvassa tänder i munnen. Varje hand hade fyra tjocka fingrar och de hade hovar istället för fötter. De hade kritvit hud och kläderna såg ut som svarta läderrustningar.

När vi betraktade dem så visade de sig vara mycket starkare än människor. En av dem kunde ensam lyfta ett kylskåp utan några större problem. Han hade säkert kunnat lyfta den över huvudet ifall han önskade. Allt bara för att den äldre damen skulle kunna sopa under kylskåpet som nu bara tog upp plats i onödan.

Vi var säkert säkra tills de fientliga utomjordingarna hittar oss. Vilket de alltid gjorde, det här skulle inte bli någon annan visa. Fast nu firar vi med lite whiskey. Mannen i huset bjuder, även ifall vi inte borde dricka så tog vi lite. Man är väl glad att överleva, i alla fall för tillfället.

Jag vaknade av smärtan och kunde knappt röra mig, men efter några försök kunde jag åtminstone lägga mig på rygg. Smärtan var inte på långa vägar i närheten av den smärta som utomjordingarna tvingade mig att genomlida, men den var plågsam ändå. Jag kände en fuktig fläck vid mina revben där en gren hade trängt in, så hela min högra sida var dränkt i blod och grenen satt kvar. Jag bestämde att den fick sitta så bäst den ville, för kanske den förhindrade mig från att förblöda?

Lars låg en bit ifrån mig, även han verkade vara skadad. Hans ena ben måste ha blivit brutet och hela hans ansikte var missfärgat. Det som skrämde mig mest var att han andades hest och varje andetag lät som att han gurglade. Som tur var så låg han på sidan, så han hade säkert lättare att andas än om han hade legat på rygg. Han verkade inte vara mycket bättre än mig, för man såg blodfläckar och revor i kläderna på honom, liksom på mig.

När mina öron slutade att ringa så hörde jag ett dovt surrande ljud, flugor undrade jag först, men så var det inte. Jag vred sakta och försiktigt på mitt huvud, försökte att undvika att skada mig värre än vad jag redan var. Det jag såg fick mig att stelna till.

Bredvid mig låg en av utomjordingarna, ena ögat var krossat och det andra lös rött men hade stora sprickor. Munnen in sin tur blinkade som en lampa som höll på att ge upp. Hela kroppen var förvriden och armen var nästan utsliten från kroppen. Dess kåpa var till stora delar bortbränd.

Dess kropp var helt i metall, den saknade ben och förutom armen på bröstet så saknade den armar! Den saknade allt under midjan, men istället för ben verkade det som att ryggraden fortsatte och bildade en spetsig svans som desperat rykte till då och då. Huvudet hade inga andra detaljer än ögonen och munnen. Under armen fanns det en liten lucka som satt på glänt. Inne i luckan såg jag något som lös grönt.

Jag tog mig försiktigt och dumt nog närmare, jag öppnade luckan och såg en grön kub inkopplad i sladdar. Jag försökte ta den men några av mina fingrar var brutna och ville inte fungera. När jag väl fick tag i kuben så gled den i mitt grepp av allt blod. Till slut så slet jag ut kuben och direkt efteråt ryckte utomjordingen till och dess öga, mun och handflata slocknade. Armen och svansen blev livlösa och den slutade surra. Kuben i sig var inte märkvärdig, liknade en smaragd som man hade slipat till en kub. Fast den gav en sorts värme ifrån sig, det kändes nästan behagligt. Jag vet fortfarande inte varför jag hade riskerat livet för att se vad som hade gett ifrån sig det gröna ljuset. Kanske var det att det kändes lockande på något sätt? Eller ville jag bara ha något som en trofé innan jag dog?

Jag minns att jag fortfarande höll kuben i ett krampaktigt grepp när jag hörde surrande ljud närma sig, och sedan svimmade jag.

Lustig, efter två våningar så började man se ett mönster, och nu skulle vi dö på den tredje våningen. Mönstret jag nämnde ja, vilket är det? Jo, det var att vi sköt allt vi kunde i ett försök att döda utomjordingarna för att sedan dra oss tillbaka, spränga trapporna bakom oss och begrava några av dem i betong, för att sedan vänta medan de tar sig till vår våning genom att skära sig genom betongen. Sedan är det bara att upprepa det hela. Fast nu var det slut på det. Förutom att vi öppnade eld så fort den första utomjordingen dök upp, eller ner genom hålet som de hade gjort. Fortfarande ingen reaktion.

Det tog inte lång tid innan de strömmade in och besvarade vår eldgivning med energiklot från sina handflator. Jag såg ganska snabbt tio personer brännas sönder när de träffades. Den bredvid mig fick halva huvudet bortbränt och en doft av bränt kött hängde i luften. Han såg först oförstående på mig för att sedan falla död till golvet.Jag kände hur det brände till högst upp i på huvudet och när jag kände efter så var mitt hår bortbränt, de hade missat mig precis.

Utomjordingarna började närma sig och vi hade förlorat runt trettio personer redan. Vi förlorade tjugo till ganska snabbt och då kom majoren med deras hemliga vapen. Det krävdes två man att bära och såg ut som en mikro med två provrör på högst upp som lös blått och grönt. En tredje man ställde sig bakom vapnet och tryckte på några knappar. När han grep tag i något och tryckte in en avtryckare så kom något som liknade en blixt som brukar slå ner under åskväder.

Blixten grenade av sig och alla utomjordingarna som träffades ryckte till för att sedan rycka som de hade drabbats av kramper av något slag innan munnen och ögonen slocknade och de föll till golvet. Första skottet hade dödat fem stycken. Vi kom av oss med vårat skjutande en liten stund, men när tre till av oss dog började vi skjuta igen. Varifrån hade de fått tag i ett sådant vapen som fungerade på utomjordingarna? Om vi överlevde skulle jag fråga.

Vapnet tog tid att ladda men nästa blixt var mer förödande för utomjordingarna än vad den förra hade varit. Den här gången skar den igenom tre stycken innan den grenade sig och tog tio till. Samma ryck innan de föll livlösa till golvet. För varje blixt, som förövrigt brände sig fast i ens ögon, så var provrören tomma och de var tvungna att byta dem. Vi fick avfyrat tre gånger till, vilket ledde till trettiofem utomjordingar som dog. Det var när vi var klara för nästa blixt som den utomjording som var närmast avfyrade sin dödliga energibåge. jag var på knä just då, så den flög över mig, men tio personer dog av ett skott och ett regn av blod föll över oss.

Jag märkte ganska snabbt att vårat hemliga vapen hade förstörts efter energibågen, vi andra hade fått slut på det mesta av vår ammunition så vi tog till våra närstridsvapen och gick till anfall. De av oss som anföll föll ganska snart döda till golvet. Det var sex personer som flydde. Det var jag, Lars, majoren, någon kvinna, en gammal man och en soldat. Vi stängde en ståldörr bakom oss, vi tvivlade på att den skulle hålla.

Soldaten klättrade först upp på stegen, för att öppna luckan. efter honom klättrade den gamla mannen, sedan jag och Lars, sist kvinnan. Majoren stannade kvar, för att uppehålla utomjordingarna så att vi skulle ha tid att fly. Vi försökte övertala honom att följa med, men han hotade oss med en pistol så det fanns inte mycket mer vi kunde göra.

Vi var nästan helt uppe vid ytan när vi hörde hur Majoren började skjuta. Märkligt nog hörde vi bara ett skott. Vi tog slutsatsen att han hade tagit sitt liv. Vi klättrade vidare. Soldaten öppnade luckan men fick en hemsk överraskning när den slets bort från hans hand. Vi möttes av två röda lysande ögon. En metallhand med tre klor grep tag om hans huvud och drog honom skrikande och vilt fäktande med armarna upp ur hålet. En ny arm med blåa lampan på handflatan, sträckte sig ner men märkte ganska snart att den inte kom åt oss. Det lös till gult och den gamla mannen föll ner, ett huvud mindre.

Jag var säker på att det var slutet, för under oss så kom utomjordingar svävande upp. Lars plockade fram något som liknade en pistol med en stor röd knapp. Han log vänligt mot mig, men hans ögon var fulla av sorg som om de bad om förlåtelse, innan han tryckte. Jag hörde ett dovt muller som genast växte till en melodi av explosioner. Han hade hela tiden haft avtryckaren till bomberna. Leendet hade varit hans försök till ett sista farväl. Det enda som hördes förutom explosionerna var kvinnans skrik när en utomjording fick tag om hennes ben och slet ner henne från stegen så att hon föll studsande mot betongväggarna.

Allt vi egentligen kunde göra just då var att be, efter en snabb död mer än något annat. Då plötsligt träffades vi av tryckvågen flög likt kanonkulor upp hur hålet. jag kände över skulderbladen hur jag träffade något hårt, säkert en utomjording. Förutom vild skräck kunde jag inte låta bli att hoppas att vi hade lyckats begrava flera hundra av dem. Hoppas de inte kunde återhämta sig. En liten seger. Sedan föll vi mot en skog, säkert en mycket säker död. Det var det värt, i alla fall efter att ha sett rökmolnet som bomberna hade gjort där bunkern hade varit. Sedan blev allt mörkt.

När de första utomjordingarna kom ner genom hålet de hade gjort så började vi bombardera dem med granater, raketer och skjuta allt vi hade emot dem. Granaterna och raketerna gjorde en viss verkan på dem, för de flög bakåt när de träffades. Det var likt en flodvåg när utomjordingarna strömmade in mot oss. Det jag hann tänka i striden var att det var märkligt att de inte sköt emot oss. Sedan började de med att ge eld i form av sina gula energiklot som de kunde skjuta. Mannen bredvid mig träffades i ansiktet. Med ett fräsande ljud försvann hans huvud i ett rökmoln. Doften av bränt kött fick min mage att vända på sig.

De närmade sig långsamt, kanske var det för att de inte trodde att vi skulle kunna rymma, eller så var de osäkra efter det där med bomberna. Så fort en av oss blev träffad så tog någon annan den träffades plats medan någon släpade bort kroppen. En kvinna blev träffad i axeln och som resultat så brändes armen av. Hon tog en hammare och sprang skrikande emot utomjordingarna och föll död till golvet efter att ha blivit träffad i bröstet så att det bildades ett hål igenom henne.

Jag blev förvånad när vi plötsligt fick en reaktion ifrån en utomjording, det gnistrade till i dess panna och dess huvud ryckte till. Det fick mig att förstå att de hade metall för ansiktet, men det hindrade mig inte från att fortsätta skjuta. När vi började få ont om ammunition så började vi dra oss tillbaka genom dörren bakom oss. Vi var med mig och Lars nu fem överlevande ur striden, och vi hade inte lyckats döda en enda av dem. Däremot hade vi lämnat runt tjugo döda kamrater bakom oss.

Vi stängde ståldörren bakom oss och låste med hjälp av en kofot så att den inte skulle kunna öppnas. Vi skyndade oss snabbt nerför trapporna, och jag hade precis kommit ner när dörren slogs in med ett brak och betongflisor flög omkring. Jag tog avtryckaren till bomberna och började vänta. Så många som möjligt bakom skulle komma in. Jag väntade tills de var nästan nere innan jag tryckte av.

Bomberna exploderade och väggarna och trapporna rasade samman över utomjordingarna som under tystnad begravdes under betongen. Jag sprang så snabbt jag kunde efteråt till vår sista plats. Vi var runt hundra personer kvar. Vi började oroa oss för vår ammunition. Jag kom inte så långt innan jag hörde hur de sköt energibågarna genom betongen och skulle ta sig ner till tredje våningen. Jag hann hoppa in bakom sandsäckarna innan taket föll in och den första utomjordingen kom ner genom röken.

Nu var det dags för vår sista strid. Vi var på tredje våningen och hade endast en stege som gick upp till ytan bakom oss som sista utväg. Jag hoppades att vi skulle vinna och slippa fly igen. Man visste aldrig. Nu var det dags, jag tog upp mitt vapen och tog sikte. Döden väntar inte på någon, men nog skulle han få jobba.

Jag höll på att somna när skriket om att pärlskeppen var här fick liv i mig. Jag såg att många var nära att drabbas av panik. Om någon sket på sig av skräck så tror jag inte att de skulle skämmas, för det var jag själv väldigt nära till att göra. Lars såg spänd ut. Jag undrar även idag vad han tänkte på den dagen.

Utomjordingarna gjorde första steget. Vad vi fick veta senare var att de bombarderade marken och omgivningen runt bunkern med gula energiklot. Vi kunde höra minorna sprängas och för oss på våning två lät det likt regn på plasttak. Sedan kom första skriket, orden har nästlat sig fast i minnet. "Här kommer de! Så många de är!" Rösten hade darrat av skräck, efteråt så hörde vi explosionerna som måste ha varit tankbilarna som träffades av granateld och liknande. Vi hörde hur de öppnade eld med sina andra skjutvapen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det säkert inte skulle göra mycket nytta mot dem. Efter att ha sett på nära håll på hur mycket de tål så kan man inte låta bli att tänka så.

Jag vet inte vad som var värst att lyssna på, skriken av skräck eller hur de sköt med sina vapen och kunskapen att man inte fick delta i striden. Vi kunde bara gissa oss till vad som hände, jag tror att de inte gjorde mycket nytta och att utomjordingarna tog sig närmare och närmare för varje sekund som gick. Snart skulle de dra sig tillbaka tänkte jag då. De skulle låta bomberna vid trapporna göra lite nytta.

De första från första våningen kom springande mot oss. Än idag kan jag försäkra er att det inte var mycket annat än ren skräck blandat med förtvivlan som jag såg i dem. Jag minns att jag aldrig har känt mig så törstig i hela mitt liv. Den sista från första våningen hade som uppgift att smälla av bomberna när så många utomjordingar som möjligt var på väg ner i trapporna. Vilket hon modigt gjorde. När han tryckte på avlösaren så exploderade femton bomber och jag vet inte hur många utomjordingar begravdes levande under flera ton sten. Med lite tur skulle de inte kunna ta sig ner. Som bekant så vände sig min tur mig ryggen och gav sig av med svansen mellan benen. Vi såg gnistor där de skar sig genom betongen med fyra snabba skott med sina energibågar. En betongklump på jag vet inte hur många ton föll ner och ett moln av damm bildades. Nu var det vår tur.

Det är sista timmen innan striden. Spänningen är så tjocka att en kniv skulle kunna skära i den. Vi visste att snart var det dags. Dags för strid. Alla hoppades vi att vi skulle överleva, själv var jag bara trött på att hoppas. Nu lät jag min tur vara min guide.

Våra spejare meddelade att skeppen var någon timme innan skeppen skulle vara framme. Vi satt spända hela tiden, vi gjorde de sista förberedelserna. Vi undersökte våra vapen, vi rättade till sandsäckar och våra kläder. Vi såg ifall vi hade nog med ammunition och jag såg till att jag hade några knivar och ifall de var slipade. Vid min sida bredvid automatvapnet så låg det en slägga som jag skulle använda i fall det blev nödvändigt för närstrid.

Vart man än såg så kunde man se skräcken i de flestas ögon, jag och Lars var lugna. Vi hade funnit lugnet, vi skulle kanske dö, eller kanske inte. Vi har haft tur förr och kunde ha det igen. Man kunde ju alltid önska.

Det var tiden innan striden och många säger att tystnaden före striden är värst. Jag skulle nog nästan hålla med, för tystnaden på andra våningen där jag och Lars var kändes tryckande. Kunde inte utomjordingarna anfalla och få det gjort minns jag att jag tänkte.

Jag hörde hur de de andra viskade till varandra, om att det varit en ära att lära känna varandra, några bad om förlåtelse till Gud och andra försökte slappna av, med olika resultat. Jag själv? Jag och Lars var bland dem som försökte slappna av, Lars lyckades bättre än mig. Jag kunde känna tiden dra sig fram mot striden. Sakta likt en snigel. Långsamt. Det var nästan plågsamt. Det skulle vara en lättnad när striden väl började.

Det har varit en av de bästa veckorna på en längre tid. Vi har tillgång till vatten och mat, vi har sällskap och tillgång till en läkare. Allt vi behövde göra var att gå ut på spaning då och då. för första gången på flera månader av skräck och utan att veta ifall man skulle överleva så kunde man äntligen slappna av igen.

Vi höll ett stadigt öga efter pärlskeppen och lyssnade fortfarande spänt efter det surrande ljud som avslöjade att utomjordingarna var i närheten. Det fanns inga skepp i luften, förutom ett, fast det svävade för långt borta för att vara ett hot. Utomjordingarna var inte i närheten, det avslöjade tystnaden. Vi undrade lite försiktigt ifall de skickade ut de där sakerna som gav ifrån sig de dödliga oljuden fortfarande. Åtminstone inte åt vårat håll.

Det var på den sjunde dagen som nyheten kom, ett av skeppen var på väg. Mot oss! Den tog sig fakta framåt, men den var på väg mot våran bas. Sedan rapporterades det om tre skepp till var på väg ett från varje väderstreck. Ifall vi skulle försöka rymma så skulle de lätt hitta oss. Vi bestämde oss för att slåss.

Visst det fanns en flyktväg, en stege till en dold lucka vid landsytan, men många ville inte fly, de skulle slåss intill det sista. Varför så många skepp kom mot oss visste vi inte, kanske hade vi gjort dem irriterade nog för det, eller så var vi helt enkelt de sista på jorden.

Vi satte bomber vid ett flertal pelare och framför varje dörr till trapporna för våningen under satte vi upp sandsäckar. Vi visste att de inte skulle göra mycket nytta, men de kändes tryggare att ha. Vi tog fram de tyngsta vapnen vi kunde hitta, flera granatgevär och raketgevär, samt ett flertal maskingevär och automatvapen. Utanför ingången spred vi ut minor och vi parkerade bilarna framför ingången tillsammans med några tankbilar. Vi placerade några bomber som skulle sprängas på kommando. Vi satte även upp bomber i trapporna, de skulle explodera efter eventuella flyende människor hade satt sig i säkerhet i våningen under.

Alla som önskade att slåss för sin överlevnad fick ett vapen, oavsett ålder eller kön, nästan alla fick ett vapen, endast de som var gamla nog att använda dem fick. Alla fick en snabb genomgång om hur vapnen fungerade. Vi skulle vara så redo som det gick att vara. De skulle inte få det lätt. Vi tog också järnrör, golfklubbor, släggor, hammare och annat som kunde användas som närstridsvapen i nödfall. Som sagt, vi skulle vara redo. Om vi skulle dö. Så skulle vi i alla fall sälja våra liv dyrt och dra med oss så många av dem vi kunde, jag skulle säga att en skulle vara en seger nog.

Nu är det väntan som gäller.

Vi mötte majoren, en man med ett riktigt hårt ansikte. Han frågade ut oss om vilka vi var och varifrån vi kom. Jag berättade snabbt om tiden innan jag och Lars hade möttes utanför hans stuga i skogen, sedan berättade vi vår gemensamma historia.

Majoren satt med öppen mun och stora ögon. Han var förvånad att vi hade haft en sådan tur och överlevt så länge. Det som förvånade honom mest var att vi kanske hade lyckats döda minst en av utomjordingarna. Han menade att det var en stor seger för människorna sedan han fick reda på att länder som USA, Ryssland och Kina inte hade klarat sig längre än fem dagars strid mot dem. Han berättade att han hade ganska säkra källor på att de inte hade lyckats döda några utomjordingar, kanske med kärnvapen men det var osäkert.

Han erbjöd oss att stanna kvar så länge vi önskade, men då skulle vi vara tvungna att göra nytta. Vi tänkte att en vecka eller något skulle kunna räcka, sedan skulle vi ge oss av igen. Vart visste vi inte. Vi skulle väl få se.