earthwar

Vi bestämde oss för att ge oss ut och försöka hitta något ätbart. Så fort solen går upp ger vi oss ut på jakt efter mat, och vi får hoppas att butikerna i närheten inte är plundrade redan, vilket är en ganska liten chans, men den finns. Utomjordingarna hade trots allt anfallit snabbt och skoningslöst, så det fanns ju alltid en chans att ingen skulle ha hunnit göra någon noggrann plundringsrunda i butiker och annat.

Vi tittade ut genom det trasiga fönstret som vanligt för att fördriva tiden och för att planera den bästa vägen. Den kvällen såg vi ett av de runda pärlskeppen öppna flera små hål i skrovet och ett flertal vad vi trodde var missiler flög ut. När de inte gav ifrån sig några explosioner så trodde vi att vi var säkra, nåja, helt säkra var vi inte, och kunde aldrig bli, men vi var säkra på att det inte var vapen de hade skickat ut. Vi kunde i alla fall hoppas, vilket vi gjorde, och vi hade fel. Det var ett av de värsta vapen utomjordingarna skickade mot oss som nu hade landat på jorden. Vilket vi senare i framtiden fick veta mer om.

Nästa dag hände inte mycket. Lars hade hittat en flaska vodka som vi satt och drack ur. När han sedan hade börjat bli vänligare sinnad så berättade han lite om sig själv.

Hans familj hade dött i en olycka och han hade bestämt sig för att bli eremit och bo i skogen, mer än så ville han inte avslöja, kanske berättar han mer längre fram i tiden? Jag vet inte och jag lade inte ner så mycket tid på att tänka på det. Han var vänligt sinnad och trevlig att umgås med, mer behövde jag inte veta om honom.

Vi tittade ut genom fönstret då och då bara för att se ett av de stora pärlskeppen svävande inte så långt bort, och flera utomjordingar svävande överallt. Ibland kunde man se en och annan överlevande men de jagades effektivt av utomjordingarna och nästan varje ny överlevare vi såg dog, dödad av utomjordingarna. Det var hur våra dagar var under tiden i lägenheten. Vi var i alla fall trygga, för stunden.

Om mina föräldrar hade varit där just då i den lägenheten i just det ögonblicket hade de utan tvivel skrattat mig i ansiktet, pekat mot den beväpnade gamla mannen och skrikit mig i ansiktet så att saliven skvätte över rummet. ”Du skall inte följa med främmande människor, har vi inte sagt det många gånger... Idiot.” Vilken förälder säger inte det till sina barn?

Hur som helst så var jag räddad från utomjordingarna, men stod nu med ett avsågat hagelgevär någon halvmeter ifrån mitt ansikte, jodå, livet gick verkligen framåt med nya framsteg när det gäller vilken fara man hamnar i. Jag lade ifrån mig min pistol och mina knivar. Pistolen tyckte jag att jag skulle få behålla, den otroligt olydiga pistol som inte vill lyda sin ägare. Jag förstår den.

Mannen nickade långsamt och sänkte sitt vapen. Fast bara så att han inte siktade mot mitt ansikte längre, utan enbart mot mina revben. Han frågade vem jag var och hur det kom sig att jag ledde utomjordingarna till hans säkra hem.

Jag berättade för honom om vad jag hade gjort sedan slaget mot ett av deras skepp, han nickade och sänkte sitt vapen när jag berättade att det var en ren slump att jag hade kommit till hans stuga i skogen. Efter det verkade han lita mer på mig och jag fick ta upp min pistol och knivar igen. Han gick ut till köket och började rota efter något ätbart, jag själv började undersöka min pistol, jag rengjorde den bättre, fast den hade varit ganska ren ändå, trots allt den hade fått genomlida. Den var väl bara på dåligt humör och ville låta sitt humör gå ut över mig.

Den gamla mannen hittade lite konserver med köttsoppa som han värmde, hur vet jag inte, det verkade inte finnas el i huset. Han berättade att han hette Lars, och han höll sitt vapen nära till hands. Kan inte säga att jag skulle gjort annorlunda, för vem vet vilka som passar på att vara svin under invasionen, och vilka som är vänligt sinnade.

Den natten sov jag oroligt på en soffa. Jag var säker på att han var vaken lång tid efter att jag somnade, bar för att vara på den säkra sidan, jag hade gjort detsamma.

Det var ett mirakel, ett stort mirakel, vi överlevde, vi kom undan. Efter vad som kändes som timmar så verkade utomjordingarna ge upp och lämnade oss. Den gamla mannen stannade inte förrän vi var i en stad. Han svängde in till ett hyreshus och stannade motorcykeln.

Han hoppade av och visade med en gest att han ville att jag skulle följa med så gick vi fram till porten. Han drog fram en avsågad hagelgevär och ett par nycklar, han använde nycklarna till dörren, något annat hade väl varit ganska dumt? Vi gick in och han ledde mig till en fin lägenhet. Han vände sig mot mig med geväret riktat mot mitt ansikte. Detta var väl vad som kallas för ur askan och in i elden?

Jag vet att jag inte brukar ha tur, i alla fall inte den senaste tiden då utomjordingarna kom till jorden, vid det här tillfället så skulle jag nästan ge vad som helst för att allt skulle bli som vanligt, och det vara för att en sista gång få klippa den jävla gräsmattan som jag hatade så intensivt i vanliga fall.

Men nu hade jag inte det så bra, för jag skulle precis dö, ihjälklämd av en utomjordings mekaniska arm. Min lilla tur jag hade kvar visade sig vid det ögonblicket. Stugan exploderade plötsligt och det måste ha fångat utomjordingens uppmärksamhet för den släppte mig till marken, medan jag låg där och höll mig över mina ömma revben hörde jag ett vrål från en motor. På en motorcykel kom en gammal skäggig man körande genom elden som nu var där stugan för ett ögonblick sen hade stått. Han körde fram till mig och sträckte ut handen för att hjälpa mig upp på motorcykeln.

Jag förvånades av att vi kom undan så lätt, utomjordingen var väl lika förvånad som jag vid det tillfället och inte visste vad den skulle göra åt situationen. Där åkte vi, utan hjälm på en motorcykel på en skogsväg med ett okänt antal utomjordingar flygande efter oss. De sköt inte sina stora energibågar som kunde skära genom allt, nej de sköt gula energiklot efter oss som exploderade när de träffade något.

Vi kom ut på en asfalterad väg till slut, jag höll fast om den gamla mannen för glatta livet. Jag ville inte falla av nu när vi äntligen hade kommit ut ur skogen. Jag såg bakåt, och kunde till min växande panik räkna upp till tio av utomjordingarna som kom flygande efter oss likt torpeder, och de kom närmare för varje minut som gick. Jag tappade nästan greppet om mannen när motorcykeln plötsligt vände helt om och med ett ilsket vrål körde rakt mot utomjordingarna och under dem för sedan fortsätta längst vägen. Utomjordingarna var fortfarande efter oss. Jag kunde bara önska att den gamla mannen visste vad han gjorde.

Det är inte många som kan kräla bakåt i det tempot som jag gjorde när de är utmattade efter att ha sprungit så fort de kan genom en skog jagad av utomjordingar. Tyvärr var jag för långsam, den fick tag i mig med ett fast tag om ryggsäcken och den slängde mig, jag vet inte hur många meter in i ett träd.

Jag vet inte varför den vill att jag ska lida, för det gör ganska ont att bli kastad in i träd av en stark mekanisk utomjordisk arm, som säkert är flera gånger starkare än en människa. Skulle allt vilja se en människa kasta runt en annan människa med en arm så som utomjordingen gjorde med mig.

De andra utomjordingarna svävade bort till stugan, säkert för att se om det fanns något där för att döda. Jag tog mig upp på fötter, mot alla odds, och försökte springa därifrån, utomjordingen fick ett stadigt tag om min ryggsäck igen, och jag tänkte att den får jag offra så jag sliter av mig ryggsäcken och springer iväg.

Jag hinner inte speciellt långt innan jag känner något med tre vassa fingrar tar ett stadigt grepp om mig. Jag kände hur den långsamt började krama sönder min kropp, jag kunde nästan höra mina revben böjas till bristnings gränsen. Var det här slutet?

Jag bad min trogna pistol att för en gångs skull göra lite nytta, det var en bön som den svarade med ett elakt klick. Det var då jag kom på att jag borde ha rengjort den efter att ha legat på marken och i lera en längre tid, lätt att vara efterklok.

Jag sprang, och utomjordingarnas surrande läte var mig strax bakom mig. Jag försökte desperat att förvirra dem genom att springa runt bakom olika träd och hoppas att de inte skulle hinna med lika skarpa svängar som jag.

Det var nog ett av de största misstag jag har gjort i de senaste dagarna som allt det här har hänt. För de kunde göra skarpare svängar än mig och kom hela tiden närmare. Till slut kände jag hur benen började ge med sig av ansträngningarna. De skulle vika sig när som helst och då skulle jag vara död.

Jag såg min sista chans i form av en stuga i skogen. Turen var med mig, de hade säkert något fordon jag kunde ”låna”. Tyvärr hann jag inte så långt innan benen vek sig och jag föll till marken. Jag tittade upp från under min ryggsäck och såg hur utomjordingarna var precis framför mig. Jag såg hur en av dem sträckte ut sin enda arm mot mig.

Höger, vänster, höger, vänster, höger, vänster, vänster... det blev visst fel någonstans på det viset för plötsligt föll jag rakt ner i mossan och flämtade efter luft. Jag var trött, irriterad och rädd. Vilket flugorna fortfarande inte visade någon respekt för. De fortsatte att surra över mig.

Allt surrande förresten, jag hade lämnat tåget med alla de döda kropparna bakom mig för längesen, jag vände mig på mig så att jag låg på rygg. Vilket jag nu i efterhand nog skulle ha låtit bli att göra, för min ansikte frös fast i ett panikleende. För över mig svävade några av utomjordingarna. De verkade inte ha sett mig... än.

Jag skyndade mig upp på fötterna igen och försökte ta mig till ett skyddande plats. Gärna under några träd så att de inte kunde se mig. Jag lyckades, och de verkade inte ha sett mig alls. Nu ska jag bara ligga gömd tills de har gett sig av.

Som vanligt har min tur vänt mig ryggen, för plötsligt så flög utomjordingarna rakt mot mig i hög fart. Det verkade som att de hade sett mig i alla fall, så mycket för det skyddet som träden gav.

Jag visste inte hur hur långt eller hur länge jag hade gått, för plötsligt kom jag fram till en gammal järnväg där tåget hade vält. Överallt låg det döda kroppar, nästan alla människor hade någon kroppsdel avskuren, eller så hade de någon kroppsdel krossad. Utomjordingarna tog visst inte några fångar. Några andra kroppar låg där också, vargar, rävar och en hel del korpar och andra asätare, alla döda, om man inte räknade med de flugor man inte under sitt liv skulle kunna räkna så var allt där döda. Doften var obehaglig. Jag var nära att spy flera gånger, och nära att vända om minst två gånger innan jag tvingade mig att gå förbi fältet.

De döda människornas livlösa ögon verkade nästan se anklagade på mig, ”varför lever du, och inte vi? Vad har du gjort för att förtjäna att leva?” verkade deras döda ögon fråga, i alla fall de som fortfarande hade ögon kvar efter asätarnas ankomst. Jag hade väl också tänkt samma sak om jag hade varit en av dem, om de nu kunde tänka. Jag hade precis tagit mig förbi vagnarna när jag gick in i ett moln av flugor. Gratis mat kan man väl inte klaga på, men inte den sortens kött jag var ute efter när kanske ett hundratal av dem obekymrat flög in i min mun.

Flugornas surrande dränkte alla andra ljud, vilket gjorde att jag inte kunde höra utomjordingarna ens om de hade varit några centimeter bakom mig och långsamt sträckt sin arm efter mig. Jag kollade försiktigt bakom min rygg för säkerhets skull, ingen där. Förutom flugorna, jag kunde kanske tämja några flugor, kala mig för Flugornas Herre... Nej, det var nog inte den bästa tiden eller platsen för att dra dåliga skämt.

Det tog sin tid, men tillslut försvann utomjordingarna. Jag väntade lite innan jag klättrade ut ur grottan och såg mig om, det jag inte hade märkt tidigare var de mörka rökpelarna som tornade upp sig överallt. Jag bestämde mig för att ta en onödig risk och laga lite varm mat av det jag hade med mig, lyckades grilla lite kött, var torkat från början, så resultatet var inte det bästa men det var i alla fall varmt.

Jag undersökte min pistol och rengjorde den så gott jag kunde. Efter det så undersökte jag min packning. Allt verkade ha klarat sig. Jag började genast att gå igen, för jag visste att jag inte kunde vara på samma plats för länge utan att bli upptäckt förr eller senare. Jag bestämde mig att gå till närmaste samhället, kanske kunde man hitta någon annan levande människa som man kan prata med, inte för att jag behövde, utan för att göra sig säker på att man inte var den sista människan vid liv.

Flugornas surrande följde mig hela tiden, jag hade dödat dem om jag inte hade gett för mycket ljud ifrån mig ifall jag hade gjort det, för deras surrande dränkte alla andra surrande ljud, speciellt det surrande ljudet från utomjordingarna.

Jag var nere på alla fyra och flämtade efter luft. Ja, springer man så snabbt man kan och så länge man orkar så händer det här alla förr eller senare. Jag skäms inte över att säga att jag grät, både av sorg och av lycka. Jag var glad att jag överlevde, men jag var ledsen över att människor dog för att rädda mitt skinn, de kanske hade sett mig, eller så ville de bara försöka döda utomjordingarna utan att ha sett mig? Sådant är svårt att veta.

Jag såg på pistolen i min hand, jag hade kunnat hjälpa dem, men något hade hindrat mig. Var väl människornas natur att framförallt rädda sig själv före alla andra. Mina händer darrade när jag torkade svetten från pannan, men jag stelnade till mitt i rörelsen, jag hörde det surrande ljudet från utomjordingarna igen.

Jag hade haft tur för omväxlings skull och hittat ett perfekt gömställe, en grotta som jag visste skulle vara i närheten, måste ha varit att mitt undermedvetna gjorde att jag sprang just dit. Grottan var perfekt för att ingången var halvt dold av björnbärsbuskar. Jag tog av mig ryggsäcken för att göra det lättare för mig att ta mig in. Grottan var stor nog för både mig och min ryggsäck, men inte mycket mer, en liten grotta, många skulle nog kalla den för en grop istället för en grotta.

Jag låg där tyst och hade perfekt utsikt om vad som hände utanför grottan. Ett tjugotal av utomjordingarna kom svävande sida vid sida, nästan som de sökte efter någon, vilket de säkert gjorde. Jag väntade någon timme tills de hade försvunnit innan jag bestämde mig för att klättra ut ur grottan, fast jag hörde ljudet igen. Det var utomjordingarna som kom tillbaka. De började söka genom området mer noga än förra gången. Min tur verkade inte vara på min sida längre.

Utomjordingarna svävade sig fram mot mig, de kom allt närmare och jag hade enbart hunnit tälja mig genom halva trädet, där ser man vad en vass kniv och mycket fritid, vilket man får rätt mycket av om man får sina ben fastklämda under ett träd, kan göra för en man. Jag fortsatte att tälja så fort jag kunde, även om jag visste att jag inte skulle hinna bli fri innan de kom fram till mig så skulle jag i alla fall försöka.

De tre som nu svävade ungefär en halvmeter ifrån mig gav ifrån sig det där irriterande surrande ljudet som efter en stund blev ännu mer irriterande, hur det än var möjligt kan jag inte säga, för jag vet inte det själv. Jag var säker på att det var min sista tid i livet när en av utomjordingarna sträckte sin arm mot mig. Klorna stannade några centimeter från mitt ansikte och ett nytt ljud förutom mitt hjärta och min andning hördes. Gevärseld. Någon galning sköt mot utomjordingarna.

Det var gamla jägare som, fem stycken, som bodde i grannsamhället. De hade kommit av någon anledning. Utomjordingarna vände sig om och började sväva mot dem, jag utnyttjade situationen för att ta mig loss. Jag lyckades dra mig loss från trädet, och såg de äldre männen skoningslöst bli slaktade av sina fiender, fanns inget jag kunde göra, jag tog min pistol och sprang, jag sprang så fort jag kunde. Även nu kan jag höra männens skrik när de dog. Även så lång tid efteråt lockar det fram tårar ur ögonen på mig när jag tänker tillbaka. Fast just då ville jag bara överleva, kosta vad det kosta vill.