earthwar

När jag vandrade genom de tomma gatorna och tomma husen med mina ögon och öron på helspänd, jag ville ju inte bli fångad eller springa in i utomjordingarna igen, så började jag att fundera på saker som har irriterat mig en längre tid.

Hur kom det sig att jag inte hade hört det surrande ljudet när jag vaknade mitt i natten av att en utomjording flög förbi mitt fönster? Kan vara för att jag var för trött för att höra det. Varför använder utomjordingarna inte sina laserstrålar som ser ut som gula energibågar? Min tanke på det var att de kanske inte ansåg sig behöva det, Hur kom det sig att när man skjuter mot dem så händer det inget, men att de verkar bli träffade av saker man kastar? Jag var säker på att de hade någon sorts energisköld om sig, det förklarade varför insekterna dog när de kom för nära, men inte att om man kastade stenar så träffade man dem. Kunde ha något med hastigheten som de träffas av dem att göra, eller så träffade vi skölden, men bara inte hade sett det?

Det som fick mig mest att tänka var det som vi hade gjort mot en av utomjordingarna. Han hade tagit sig in genom energibubblan utan problem, men när vi knuffade in den igen så hade den tagit skada. Jag kunde inte släppa det med tanken. Kan vara att... fast jag vet inte, ett mysterium helt enkelt. Kan dock vara så att den blev för förvånad att den glömde bort det hela. Jag är säker på att jag får reda på det senare i livet.

Jag såg mötesplatsen jag skulle till. Ett leende kom fram på mina läppar, jag var glad över att få träffa Lars och Peter igen, och vem vet, kanske kunde jag hitta något att äta och dricka när jag ändå var där?

Dess kloliknande fingrar var runt mitt huvud när en liten röst i mitt huvud lugnt och stilla började att prata. Nej det var inte för sent än att rädda sitt egna liv. Fast först och främst kallade den mig för en idiot. Jag kände något av tyg vid min hand, jag tittade efter och såg en tygpåse av något slag. Jag grep tag i den och lade mig på golvet så att jag var utanför utomjordingens grepp.

Jag rullade åt sidan när den försökte fånga mig och jag var snabbt uppe på fötter igen och lyckades på något okänt vis få tygpåsen, vilket visade sig vara något annat än en påse, nämligen ett lakan till en barnsäng eller något.

Nu när utomjordingen var nära nog blind så viftade den sin arm omkring sig som en galning i ett försök att fånga mig. Jag märkte när jag var vid dörren hur de andra utomjordingarna kom upp ur lagret. Jag försäkrade mig om att jag var utanför deras synfält, för de verkade inte följa efter mig.

Jag började långsamt att gå mot mötesplatsen. Jag gick långsamt, inte bara för att jag lyssnade efter utomjordingar som kunde förfölja mig, utan för att jag inte orkade att springa, utan mat och vatten, samt sovit dåligt de närmaste dagarna tog på krafterna kan jag lova. Fast än hade jag lite av den mänskliga glöden i mig som man kallar för envishet. Jag skulle bara överleva, oavsett vad utomjordingarna ville säga om saken.

Livet kunde vara så underbart, men nej, det valde att bli till det sämre istället, jag hade aldrig bett om att vara jagad av utomjordingar som med olika medel försöker döda en på, det ena mer brutalt än det andra. Här står jag alltså bakom en hylla i ett lager under en affär som säljer soffor och sängar. Allt jag har är en pistol som ibland vägrar att samarbetar med mig, och som i vanliga fall är till mindre nytta mot utomjordingarna som ett gummiband hade varit i nuläget.

Jag stod och väntade tills de kom till rätt position för att jag skulle välta hyllorna över dem, de var fem stycken utomjordingar allt som allt som letade efter mig, resten måste ha gett sig av efter de andra. De verkade kunna höra saker, men deras hörsel var nog inte den bästa, var nog därför det var så lätt att komma undan dem. När de fem utomjordingarna hade samlats på en punkt så gick jag till verket och välte hyllan över dem.

Jag sprang förbi de välta hyllorna medan utomjordingarna försökte resa sig upp. Ni kan säkert förvånas över att jag sprang rakt in i famnen på en annan av utomjordingarna. Vid det ögonblicket gav jag upp. Jag föll ner på knä och såg det blåa ljuset från dess handflata komma närmare när den vecklade ut sina tre kloliknande och dödsbringande fingrar, samtidigt som den sträckte sig efter mig.

Det var inte precis något fint sällskap vi hade fått. Nya utomjordingar hade börjat samlas där den vi hade knuffat in i kraftfältet, vilket som nu var tillbaka som vanligt, låg likt en förkolnad hög, och några av dem som hade varit i närheten när det hela exploderade hade rest sig upp. Tyvärr hade vi inte tid med dem, vi var tvungna att ta oss därifrån så snart som möjligt, och hur långt vi var tvungna att ta oss, det visste ingen av oss.

Jag hade glömt min pistol. Jag drog den och såg på Peter och Lars. En plan hade börjat ta form i min hjärna. Jag skulle dra deras uppmärksamhet till mig och så skulle vi springa åt varsitt håll, vi återsamlades senare i den butik som jag och Lars hade vält en hylla på en av utomjordingarna. Vi gav Peter en snabb beskrivning om var det låg. Vi kom överens om att den som kom dit skulle vänta tills nästa gång solen gick ner. Vilket var nästan en halv dag. Om ingen dök upp skulle den överlevande ta sig till en annan stad.

Vi skakade varandras händer innan jag tog ett djupt andetag, mest för att tvinga min mage att sluta gnälla över hungern, men också för att samla krafter som jag var osäker på att jag hade. Vi sprang ut och jag öppnade eld. Liksom alla andra gånger gjorde min pistol ingen verkan på dem, fast jag fick deras uppmärksamhet i alla fall.

Jag sprang utan att titta tillbaka. Men jag hörde hur utomjordingarna följde efter mig. Jag visste att jag inte var lika snabb som jag brukade vara, måste vara bristen på mat, vatten och sömn. Jag bad en stilla bön att Lars och Peter skulle klara sig.

Jag kunde höra hur utomjordingarna kom närmare, och jag passade på att springa in på en smal gata och in i en butik. Allt i butiken var sönderrivet, måste ha varit människor, för jag hade inte några minnen om att utomjordingarna gillade att riva sönder madrasser och dynor till soffor. Jag sprang ner till deras lager och gömde mig bland hyllorna. Jag laddade om pistolen och gjorde mig redo, för hyllan jag gömde mig bakom var full av lådor av olika slag. Jag hoppas att jag åtminstone kunde orsaka dem mer skada. Det var då hela lagret skakade av explosionen som jag antog var den byggnaden jag precis hade varit i. Jag hoppades att Lars och Peter var vid livet och på fri fot. När utomjordingarna kom nerför trappan till lagret så hade jag nästa problem framför mig, vad skulle jag göra nu, förutom att försöka få mitt hjärta att sluta bulta och kontrollera min andning så att jag inte avslöjar min position?

Inne i byggnaden fanns det flera stora glascylindrar fulla med något geléaktigt vätska i. Det som var skrämmande var att ju närmare man gick dem ju mer stack det i huden och ögonen. I cylindrarna satt människor med huvudet ovanför gelén och med flera slangar fastsatta i huden som pumpade in och ut något vätska. Människorna såg ut att inte bestå av mer än skinn och ben, deras hår var helt grått, i alla fall det håret som de hade kvar. Flera av dem grät, eller flämtade som om de hade ont. Jag satte min hand mot den kalla ytan på cylindern som var närmast, och hela min arm bultade av en brännande smärta så intensiv att Peter var tvingades att hjälpa mig för att jag var som förlamad, och även han kände smärtan genom min arm när han rörde mig.

Det fanns något som liknade solarium fast på den övre delen fanns det något man kunde likna med kirurgiska verktyg, sprutor, sågar, flera olika knivblad, skruvar och flera saker jag inte hade ork att se på. På den undre delen av den så fanns det ljusrör, men inget som visade att offret hölls fast, vi drog slutsatsen att det var något med ljusrören som gjorde offren förlamade. Blodet omkring fick oss att tro att det inte var för några vändliga operationer.

De gråtande människorna i glascylindrarna följde oss med bedjande blickar, jag kunde tro mig veta vad de ville, de önskade att få dö. Jag bad tyst om deras förlåtelse, för jag visste inte om jag kunde göra något, några av dem var knappt äldre än femton.

Lars hittade något som liknade ett blått klot som svävade framför något vi tyckte såg ut som en bildskärm som visade en människa i en glascylinder med flera små skyltar till olika kroppsdelar. När man höll händerna i närheten av klotet så kunde man kontrollera vad som visades på skärmen. Lars började experimentera med den medan Peter gick till dörren för att se ifall några utomjordingar började dyka upp. Jag själv hittade ett annat klot bredvid en av glascylindrarna, den lös rött, jag höll handen över den och en liten bildskärm dök upp. Det radade upp för mig okända tecken som verkade bilda meningar på ett språk jag inte förstod.

Lars gav upp, han kunde inte förstå språket. När han ropade att vi inte kunde göra något så kunde man nästan känna paniken bland dem i glascylindrarna, men jag såg något på den bildskärmen som hörde till det röda klotet. En av människorna fick fram lite information till oss. De kunde en del av utomjordingarnas språk, hur visste hon inte, men hon förstod tillräckligt för att veta att den jag var vid kunde överlasta maskinerna och på så sätt få det hela att självförstöras, och allt jag behövde göra var att röra klotet uppåt.

Jag lyckades få fram en mätare som började stiga oroväckande fort. Hon skrek ut ett tack och vi började sorgsna gå mot dörren, vi var ledsna att vi inte kunde hjälpa dem mer än att få slut på deras lidande. Fast när man såg hur glada de flesta av dem blev så kände man sig lite bättre, men bara lite. Det var då Peter skrek till att vi skulle få sällskap

Jag undersökte de som utomjordingarna hade fört tillbaka, mest för att koppla bort mina tankar från skriken från byggnaden, men också för att få en viss förståelse vad som hade hänt dem. De verkade äldre än innan, en av dem var jag säker på att hon hade haft ganska mörkt rött hår, nu var det kritvitt. Hon var blekare i huden också. Jag märkte snabbt att hon inte reagerade på tilltal eller beröring, och hon hade några märkliga märken på huden. Det var likadant med de andra.

Jag återvände till Lars som verkade deprimerad. Han förklarade snabbt att han inte tyckte om det, han gillade inte att höra deras skrik, och inte kunna göra något åt det. Jag förstod honom, jag kände likadant. När de kom ut med några av offren, även de verkade äldre än innan så reste jag och Lars oss upp och väntade. Vi väntade på precis det ögonblick som utomjordingen kom in genom bubblan så skulle vi slå till. Vi hoppades att vi senare kunde hjälpa de andra.

Utomjordingarna verkade i alla fall inte kunna läsa våra tankar. För de fortsatte som de hade gjort innan. Det var nu eller aldrig. När den första av dem kom in genom bubblan var vi genast framme och vi kastade oss framåt mot den med all den kraft vi kunde få fram i våra kroppar. Utomjordingen verkade inte varit beredd på det för den följde med oss en bra bit innan den började kämpa emot.

När den kämpade emot så fick vi det svårt, vi märkte att våra fötter gled bakåt när den började ta sig framåt, det var nästan som den var rädd för att röra vid kraftfältet som var runt oss. Vi hade tur, en annan som var bland oss kastade en sten i dess huvud, ännu en sten kom flygande från ett annat håll. När den tredje stenen träffade utomjordingen i ansiktet så pressade vi med våra sista krafter.

Det gjorde verkan, för en av de som hade kastat en av stenarna kom och hjälpte oss. Vi hörde det fräsande ljudet när dess kåpa rörde vid kraftfältet. En sten till träffade utomjordingen i huvudet, och precis som de andra var på väg in tryckte vi på med våra krafter och precis som utomjordingen släppte människan den höll i sina klor så fick vi in den i kraftfältet. Vi hoppade snabbt tillbaka.

Det som hände därefter har jag ännu svårt för att förstå, men jag ser det fortfarande i mina drömmar. Hela kraftfältet lös grönt, och utomjordingens ögon och mun lös klarare än någonsin innan de plötsligt exploderade och det flammade upp enorma eldflammor ur dess mun och ögon. Den började rycka på en konstigt sätt och sedan kom explosionen från dess mage som inte bara fick oss att flyga tillbaka utan dess artfränder flög även de tillbaka av tryckvågen, några träffade byggnaden med en smäll för att sedan bli liggande på marken till synes livlösa.

När vi var tillbaka på fötter igen så skimrade kraftfältet i blått, rött och grönt. Jag kände något jag inte visste att jag hade saknat förut, vinden, jag kände vinden genom kraftfältet, jag kastade en sten och den flög igenom. Jag och Lars ropade till de andra att springa så fort de kunde. De gjorde som vi hade sagt, några till och med hjälpte några av dem som utomjordingarna hade tagit in i byggnaden, men sedan tagit tillbaka.

Jag och Lars klev över resterna av utomjordingen som vi hade tryckt in i kraftfältet och vi tog oss vidare till byggnaden, med oss hade vi han som hade hjälpt oss. Han presenterade sig som Peter, han var klädd i svart skinnjacka och svarta jeans och kängor, han hade kort hår och kort släggstump, han verkade vara en trevlig person.

Vi klev över några av de utomjordingarna som hade varit i närheten av explosionen och kom fram till byggnadens ingång. Vi hade inte kunnat förberedda oss på vad vi skulle få se när vi kom fram, men vi var säkra på att något vackert var det då säkert inte, vi hade rätt. Även om vi önskade att vi hade haft fel.

Byggnaden var färdig, den hade formen av en kvadrat och med en öppning på den sidan som var riktad mot oss. Bara åsynen av den fick mitt skinn att vilja kräla av mig av skräck. Den verkade vara av samma material som skeppen, den blänkte till likt en pärla när solen sken på den.

De kom in i bubblan och plockade till sig några skickande, men inte kämpande människor och drog dem genom bubblan, en kvinna, som jag tror försökte rädda sitt barn som utomjordingarna försökte föra bort kastade sig efter dem, men när hon rörde vid bubblan så hände det henne samma sak som hade hänt de andra som hade försökt ta sig genom förut, det blev bara några förkolnade rester kvar.

Människornas skrik från byggnaden blandades av ljudet av olika maskiner som jag inte kunde identifiera på ljudet. Det var tydligt att det var skrik av smärta och skräck som kom från byggnaden, vad hände där inne? När de kom ut för att hämta nya offer. De hade några av de gamla med sig, nu verkade de ännu magrare och viljelösa. De stirrade om möjligt en mer livlös blick än tidigare.

De plockade åt sig nya offer, de här människorna kämpade, men det gjorde ingen verkan, utomjordingarna verkade inte ens bekommas av deras skrik och försök att slingra sig ur deras grepp. Jag och Lars såg på varandra, vid nästa tidpunkt de kom in för att hämta nya offer så skulle vi försöka rymma. Det fick gå hur det vill med det, men vi skulle åtminstone bevisa att ännu har den mänskliga rasen en vilja av rent stål när det kommer till att kämpa för sin överlevnad.

Okej, jag hade fel, betong var hårdare än jag trodde. Det är inte mitt fel att jag trodde fel, och Lars trodde på den idéen lika mycket som jag. Det som egentligen stoppade oss under arbetet var att vi var både hungriga och törstiga, vi hade inte fått mat eller vatten på några dagar, och det börjades att märkas på oss.

En annan som som fick oss att stanna upp i arbetet var tanken på var allt syre kom ifrån. För om bubblan hindrade oss från att ta oss ut, och ofta hindrade saker från att komma in, varifrån kom då syret så att vi kunde andas? Vi trodde att det gick att ta sig in och ut någonstans genom bubblan, men det hade regnat de senaste dagarna så den kunde inte vara det.

När regnet hade slutat, men det var fortfarande hot om regn så kom utomjordingarna tillbaka. Varför visste vi inte då, men de började sätta upp något som jag trodde var en sorts byggnad. Vår skräck verkade bara ha börjat, hurra.

Efter tre varv och tio armeringsjärn senare så var läget ingen skillnad. Vi var fortfarande fängslade inne i energibubblan. Jag och Lars satt nu ansikte mot ansikte med varandra och började diskutera vad vi skulle göra. Ett förslag var att vänta tills nästa grupp fångar kom, eller då de kom för att göra det de skulle med oss, för de måste väl ändå själva komma in och ut ur bubblan, och när de för in fångar så skadades fångarna inte. Vi var tänkte samma sak. Det var då vi skulle vara beredda på att fly.

Tre till försökte hoppa genom bubblan, vilket fick samma resultat. Enbart förkolnade rester kom igenom. Vi märkte även ganska snart att bubblan verkade krympa. För sakta för att egentligen märka, men vi såg att vissa stenar och annat av någon anledning kom närmare kanten, och ingen rörde vid stenarna. Fast det var bara på natten bubblan krympte. Varför var våran fråga.

Efter två dagar där utan att utomjordingarna kom med nya fångar så började jag och Lars att tänka ut en ny plan. Vi undersökte marken som vi var på och det visade sig vara betong, men betong kunde man om man ville hacka sönder, och tid verkade vi ha. Kanske armeringsjärnen skulle fungera som verktyg? Jag trodde att det bara var mindre än en halv meter betong under oss. För det som de hade gjort för att få upp en sådan stor öppen och slät yta var de nog tvungna att ta bort ganska mycket.

Vi började ganska snart med arbetet. Vi får hoppas att vi har rätt.

Det är nästan sorgligt hur enkelt de fångade oss. De grep tag i oss med sina armar och tryckte ner oss mot marken. Sedan bar de oss till energibubblan och kastade in oss bland de andra. Visst, vi gjorde motstånd, men det var inte mycket, mest för att vi kunde när de nära nog klämde sönder våra revben och släpade oss bakom sig.

De andra människorna tittade nästan livlöst på oss innan de återgick till att tycka synd om sig själva. Barnen fick sin tröst av sina föräldrar, om de nu var föräldrarna. Andra satt bara och stirrade dött framför sig. Det var något jag och Lars inte tänkte göra, vi skulle därifrån. När utomjordingarna lämnade oss obevakade så märkte jag en sak, man hörde inget från utanför energibubblan, och man kände inte vinden heller.

De måste ha förstört en stad till, för jag såg en vägg av damm komma farande mot oss. Den for förbi oss utan att ge ljud eller en vindpust. Vi såg redan välta bilar välta igen. Allt man kände var skräck för de krafter utomjordingarna släppte lösa med sina vapen.

Lars var snabb med att hitta ett armeringsjärn, var han hittade det vet jag inte, men han använde den till att sticka igenom energibubblan på den plats vi kom igenom. Vi hörde ett fräsande ljud och en bränd doft när han drog tillbaka armeringsjärnet som nu var nästan var helt bränt på den delen han hade stuckit ut genom energibubblan. Han stack in den igen och det fräsande ljudet började igen, nu började han att gå runt längst bubblans kant. Jag förstod vad han gjorde och började genast att leta efter ett armeringsjärn jag med.

Lars tanke var att om armeringsjärnet inte tog skada av att stickas genom bubblan så skulle den platsen med en stor säkerhet vara säker att ta sig igenom. Jag följde hans exempel och gick åt andra hållet. Doften var hemsk men jag var bestämd på att vi skulle ut så jag ignorerade doften. Några människor tittade intresserat på oss, men några följde oss med döda blickar. Jag såg att vi tände hopp bland några av människorna. Andra hade gett upp, vid det här tillfället var man tvungen att inte ge upp.

Vi försökte så försiktigt vi kunde förfölja utomjordingarna med sina fångar. Det skrämde mig att ingen av dem försökte rymma, jag för min del skulle försöka springa, och ifall de dödade mig så skulle det säkert bara vara ett bättre öde än vad de med största säkerhet hade väntande för sina levande fångar. Lars höll med, det hade varit värt det tyckte han också.

De fortsatte längst gatan och till en plats där de hade jämnat husen med marken och satt upp en energibubbla som de tvingade människorna att gå in i. Utomjordingarna själva flög snart fort därifrån.

En människa försökte springa genom energibubblan, allt som var kvar av honom efter att han hade kommit igenom var bara förkolnade benbitar och en stor mängd rök. Vinden blåste röken till oss och det var en hemsk bränd doft och jag var tvungen att svälja flera gången för att inte få ur mig allt i min magsäck. Lars såg bara lite äcklad ut, doften hade som vanligt ingen kraftig inverkan på honom, för han tog ganska djupa andetag genom näsan.

Den första människan hade inte varit den enda som hade försökt, samtidigt som han så hade tre till försökt, samma resultat där. Lars och jag kom överens om att vi inte kunde lämna dem där. I fall vi gjorde det så skulle vi vara de verkliga monsterna.

Med det klargjort så började vi att spana efter ett sätt att stänga av kraftfältet. Vi hann inte spana speciellt länge innan vi hörde ett surrande ljud ovanför oss. Man blev ganska snabbt trött på hur utomjordingar som gav så mycket ljud ifrån sig kunde smyga på en så ofta. Vi var omringade. De var tio och vi var två.