earthwar

När de första utomjordingarna kom ner genom hålet de hade gjort så började vi bombardera dem med granater, raketer och skjuta allt vi hade emot dem. Granaterna och raketerna gjorde en viss verkan på dem, för de flög bakåt när de träffades. Det var likt en flodvåg när utomjordingarna strömmade in mot oss. Det jag hann tänka i striden var att det var märkligt att de inte sköt emot oss. Sedan började de med att ge eld i form av sina gula energiklot som de kunde skjuta. Mannen bredvid mig träffades i ansiktet. Med ett fräsande ljud försvann hans huvud i ett rökmoln. Doften av bränt kött fick min mage att vända på sig.

De närmade sig långsamt, kanske var det för att de inte trodde att vi skulle kunna rymma, eller så var de osäkra efter det där med bomberna. Så fort en av oss blev träffad så tog någon annan den träffades plats medan någon släpade bort kroppen. En kvinna blev träffad i axeln och som resultat så brändes armen av. Hon tog en hammare och sprang skrikande emot utomjordingarna och föll död till golvet efter att ha blivit träffad i bröstet så att det bildades ett hål igenom henne.

Jag blev förvånad när vi plötsligt fick en reaktion ifrån en utomjording, det gnistrade till i dess panna och dess huvud ryckte till. Det fick mig att förstå att de hade metall för ansiktet, men det hindrade mig inte från att fortsätta skjuta. När vi började få ont om ammunition så började vi dra oss tillbaka genom dörren bakom oss. Vi var med mig och Lars nu fem överlevande ur striden, och vi hade inte lyckats döda en enda av dem. Däremot hade vi lämnat runt tjugo döda kamrater bakom oss.

Vi stängde ståldörren bakom oss och låste med hjälp av en kofot så att den inte skulle kunna öppnas. Vi skyndade oss snabbt nerför trapporna, och jag hade precis kommit ner när dörren slogs in med ett brak och betongflisor flög omkring. Jag tog avtryckaren till bomberna och började vänta. Så många som möjligt bakom skulle komma in. Jag väntade tills de var nästan nere innan jag tryckte av.

Bomberna exploderade och väggarna och trapporna rasade samman över utomjordingarna som under tystnad begravdes under betongen. Jag sprang så snabbt jag kunde efteråt till vår sista plats. Vi var runt hundra personer kvar. Vi började oroa oss för vår ammunition. Jag kom inte så långt innan jag hörde hur de sköt energibågarna genom betongen och skulle ta sig ner till tredje våningen. Jag hann hoppa in bakom sandsäckarna innan taket föll in och den första utomjordingen kom ner genom röken.

Nu var det dags för vår sista strid. Vi var på tredje våningen och hade endast en stege som gick upp till ytan bakom oss som sista utväg. Jag hoppades att vi skulle vinna och slippa fly igen. Man visste aldrig. Nu var det dags, jag tog upp mitt vapen och tog sikte. Döden väntar inte på någon, men nog skulle han få jobba.

Jag höll på att somna när skriket om att pärlskeppen var här fick liv i mig. Jag såg att många var nära att drabbas av panik. Om någon sket på sig av skräck så tror jag inte att de skulle skämmas, för det var jag själv väldigt nära till att göra. Lars såg spänd ut. Jag undrar även idag vad han tänkte på den dagen.

Utomjordingarna gjorde första steget. Vad vi fick veta senare var att de bombarderade marken och omgivningen runt bunkern med gula energiklot. Vi kunde höra minorna sprängas och för oss på våning två lät det likt regn på plasttak. Sedan kom första skriket, orden har nästlat sig fast i minnet. "Här kommer de! Så många de är!" Rösten hade darrat av skräck, efteråt så hörde vi explosionerna som måste ha varit tankbilarna som träffades av granateld och liknande. Vi hörde hur de öppnade eld med sina andra skjutvapen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det säkert inte skulle göra mycket nytta mot dem. Efter att ha sett på nära håll på hur mycket de tål så kan man inte låta bli att tänka så.

Jag vet inte vad som var värst att lyssna på, skriken av skräck eller hur de sköt med sina vapen och kunskapen att man inte fick delta i striden. Vi kunde bara gissa oss till vad som hände, jag tror att de inte gjorde mycket nytta och att utomjordingarna tog sig närmare och närmare för varje sekund som gick. Snart skulle de dra sig tillbaka tänkte jag då. De skulle låta bomberna vid trapporna göra lite nytta.

De första från första våningen kom springande mot oss. Än idag kan jag försäkra er att det inte var mycket annat än ren skräck blandat med förtvivlan som jag såg i dem. Jag minns att jag aldrig har känt mig så törstig i hela mitt liv. Den sista från första våningen hade som uppgift att smälla av bomberna när så många utomjordingar som möjligt var på väg ner i trapporna. Vilket hon modigt gjorde. När han tryckte på avlösaren så exploderade femton bomber och jag vet inte hur många utomjordingar begravdes levande under flera ton sten. Med lite tur skulle de inte kunna ta sig ner. Som bekant så vände sig min tur mig ryggen och gav sig av med svansen mellan benen. Vi såg gnistor där de skar sig genom betongen med fyra snabba skott med sina energibågar. En betongklump på jag vet inte hur många ton föll ner och ett moln av damm bildades. Nu var det vår tur.

Det är sista timmen innan striden. Spänningen är så tjocka att en kniv skulle kunna skära i den. Vi visste att snart var det dags. Dags för strid. Alla hoppades vi att vi skulle överleva, själv var jag bara trött på att hoppas. Nu lät jag min tur vara min guide.

Våra spejare meddelade att skeppen var någon timme innan skeppen skulle vara framme. Vi satt spända hela tiden, vi gjorde de sista förberedelserna. Vi undersökte våra vapen, vi rättade till sandsäckar och våra kläder. Vi såg ifall vi hade nog med ammunition och jag såg till att jag hade några knivar och ifall de var slipade. Vid min sida bredvid automatvapnet så låg det en slägga som jag skulle använda i fall det blev nödvändigt för närstrid.

Vart man än såg så kunde man se skräcken i de flestas ögon, jag och Lars var lugna. Vi hade funnit lugnet, vi skulle kanske dö, eller kanske inte. Vi har haft tur förr och kunde ha det igen. Man kunde ju alltid önska.

Det var tiden innan striden och många säger att tystnaden före striden är värst. Jag skulle nog nästan hålla med, för tystnaden på andra våningen där jag och Lars var kändes tryckande. Kunde inte utomjordingarna anfalla och få det gjort minns jag att jag tänkte.

Jag hörde hur de de andra viskade till varandra, om att det varit en ära att lära känna varandra, några bad om förlåtelse till Gud och andra försökte slappna av, med olika resultat. Jag själv? Jag och Lars var bland dem som försökte slappna av, Lars lyckades bättre än mig. Jag kunde känna tiden dra sig fram mot striden. Sakta likt en snigel. Långsamt. Det var nästan plågsamt. Det skulle vara en lättnad när striden väl började.

Det har varit en av de bästa veckorna på en längre tid. Vi har tillgång till vatten och mat, vi har sällskap och tillgång till en läkare. Allt vi behövde göra var att gå ut på spaning då och då. för första gången på flera månader av skräck och utan att veta ifall man skulle överleva så kunde man äntligen slappna av igen.

Vi höll ett stadigt öga efter pärlskeppen och lyssnade fortfarande spänt efter det surrande ljud som avslöjade att utomjordingarna var i närheten. Det fanns inga skepp i luften, förutom ett, fast det svävade för långt borta för att vara ett hot. Utomjordingarna var inte i närheten, det avslöjade tystnaden. Vi undrade lite försiktigt ifall de skickade ut de där sakerna som gav ifrån sig de dödliga oljuden fortfarande. Åtminstone inte åt vårat håll.

Det var på den sjunde dagen som nyheten kom, ett av skeppen var på väg. Mot oss! Den tog sig fakta framåt, men den var på väg mot våran bas. Sedan rapporterades det om tre skepp till var på väg ett från varje väderstreck. Ifall vi skulle försöka rymma så skulle de lätt hitta oss. Vi bestämde oss för att slåss.

Visst det fanns en flyktväg, en stege till en dold lucka vid landsytan, men många ville inte fly, de skulle slåss intill det sista. Varför så många skepp kom mot oss visste vi inte, kanske hade vi gjort dem irriterade nog för det, eller så var vi helt enkelt de sista på jorden.

Vi satte bomber vid ett flertal pelare och framför varje dörr till trapporna för våningen under satte vi upp sandsäckar. Vi visste att de inte skulle göra mycket nytta, men de kändes tryggare att ha. Vi tog fram de tyngsta vapnen vi kunde hitta, flera granatgevär och raketgevär, samt ett flertal maskingevär och automatvapen. Utanför ingången spred vi ut minor och vi parkerade bilarna framför ingången tillsammans med några tankbilar. Vi placerade några bomber som skulle sprängas på kommando. Vi satte även upp bomber i trapporna, de skulle explodera efter eventuella flyende människor hade satt sig i säkerhet i våningen under.

Alla som önskade att slåss för sin överlevnad fick ett vapen, oavsett ålder eller kön, nästan alla fick ett vapen, endast de som var gamla nog att använda dem fick. Alla fick en snabb genomgång om hur vapnen fungerade. Vi skulle vara så redo som det gick att vara. De skulle inte få det lätt. Vi tog också järnrör, golfklubbor, släggor, hammare och annat som kunde användas som närstridsvapen i nödfall. Som sagt, vi skulle vara redo. Om vi skulle dö. Så skulle vi i alla fall sälja våra liv dyrt och dra med oss så många av dem vi kunde, jag skulle säga att en skulle vara en seger nog.

Nu är det väntan som gäller.

Vi mötte majoren, en man med ett riktigt hårt ansikte. Han frågade ut oss om vilka vi var och varifrån vi kom. Jag berättade snabbt om tiden innan jag och Lars hade möttes utanför hans stuga i skogen, sedan berättade vi vår gemensamma historia.

Majoren satt med öppen mun och stora ögon. Han var förvånad att vi hade haft en sådan tur och överlevt så länge. Det som förvånade honom mest var att vi kanske hade lyckats döda minst en av utomjordingarna. Han menade att det var en stor seger för människorna sedan han fick reda på att länder som USA, Ryssland och Kina inte hade klarat sig längre än fem dagars strid mot dem. Han berättade att han hade ganska säkra källor på att de inte hade lyckats döda några utomjordingar, kanske med kärnvapen men det var osäkert.

Han erbjöd oss att stanna kvar så länge vi önskade, men då skulle vi vara tvungna att göra nytta. Vi tänkte att en vecka eller något skulle kunna räcka, sedan skulle vi ge oss av igen. Vart visste vi inte. Vi skulle väl få se.

Jag vaknade och trodde att jag skulle ha varit helt medvetslös i timmar, men det visade sig att det bara hade varit i ett flertal timmar. Jag var inte så svag efteråt heller, jag kunde äta maten, någon krämig soppa, som de gav till mig där jag låg på en madrass med en film om mig. De hade även kläder i form av en uniform som verkade vara i rätt storlek.

Jag började se mig om var jag var någonstans och även efter Lars. Jag hittade sittande på tre madrasser ifrån mig. Även han ätande på soppan. Jag kände en tung sten lämna bröstet. Min enda vän var fortfarande i livet.

Resten av platsen var av betong och hölls uppe av ett flertal betongpelare. Jag gissade först på att det var ett gammalt parkeringshus, men jag visades ha fel. När jag hade ätit färdigt så tog jag på mig kläderna. De passade och även ett par strumpor och kängor, vilket verkligen var uppskattat. Jag kunde ganska snart vara uppe och gå. Jag och Lars fick snart besök av en man som verkade vara kapten. Han berättade att det hela var en underjordiskt bunker som skulle vara ett skyddsrum ifall det skulle ha kommit ett krig.

Vi var inte fångar, utan gäster så länge vi önskade, men bara om vi löd reglerna och att vi gjorde oss förtjänta av maten. Det första vi gjorde var att gå ut. Vi var tre våningar under jorden och det var en ganska krävande promenad. Väl ute mötes vi av ett vitt landskap, det var inte mycket, men den första snön hade fallit medan vi var medvetslösa.

Vi fick ganska snart gå in igen, för majoren som tog hand om platsen kallade oss till sig. Det var väl dags att berätta vilka vi var och vad vi tänkte göra. Jag och Lars såg på varandra innan vi gick in igen, kanske skulle vi kunna försvara oss här om vi stannade? Kunde vara värt det, för även det var mer lockande än att ge sig ut i den kalla första snön.

Nästa händelse minns jag inte så mycket av, kan vara för att jag var utmattad av att inte ha sovit under några dagar och att var ständigt utsatt för smärta. Fast jag vet inte det. Det var inte bara en som kom in genom dörren, det var flera människor klädda i uniformer, och de var beväpnade med kraftiga knivar.

Två stycken lyfte upp mig och skar loss de sladdar och slangar som hade fästs på min rygg. De drog snabbt ut de bitar som satt kvar i min rygg och sedan satte de mig lutad mot bordet för att snabbt rädda nästa person. Jag hörde hur de bad någon om förlåtelse. De Arbetade snabbt och effektivt snart hade de befriat mig och fem andra som hade legat på bordet. De såg på cylindrarna och arbetade för att få ut människorna där. Jag vet inte hur de lyckades, för allt mörknade för mig flera gånger.

Jag vaknade till av att någon lyfte upp mig över sin axel, det måste ha varit ett lätt jobb, med tanke på hur mager jag hade blivit de senaste månaderna. Jag såg även hur de placerade små sprängladdningar på flera ställen i byggnaden.

Det duggregnade när vi klev ut ur byggnaden och jag hörde skottlossningar överallt, vi var mitt i en strid. Jag hörde även en pistol avlossade några skott bakom oss. Någon måste ha avlivat någon stackare som de inte kunde rädda, och därför hade bett om förlåtelse tidigare. Tyvärr så avslöjade pistolskotten oss och jag såg hur tre utomjordingar kom flygande mot oss. Vi kastades upp på jeepar som kom körande och med ett vrål från motorerna så körde vi iväg. Vi var tre jeepar allt som allt och utomjordingarna kom ifall en av oss precis när sprängladdningarna i byggnaden smällde av.

Utomjordingarna gav upp jakten och flög snabbt tillbaka till byggnaden som ganska snart blev ett stort eldklot, jag såg hur tryckvågen slog utomjordingarna ur balans innan allt mörknade för mig igen. Sista saken jag tänkte på var att jag hoppades inte att någon hade dött under räddningsförsöket.

Jag hade för längesedan tappat räkningen på hur många gånger de hade krossat alla benen i min kropp och sedan åter igen lagat dem. Jag hade även tappat räkningen på hur många gånger de hade plockat isär mig för att sedan sätta ihop mig. Det är sant, jag försökte hålla räkningen i början, men efter fem gånger så började mina tankar att vandra till annat. Som blommor och den jävla gräsmattan som jag hatade, men som skulle vara avslappnande att klippa efter det här.

Livet blir aldrig som manar tänkt sig, för de flesta i alla fall, några får det säkert som de hade tänkt sig, men här ligger jag och lider under otänkbar smärta. Försök inte föreställa er smärtan, för det är omöjligt.

Då plötsligt hände det. Jag hade med lite tur precis blivit ihop plockad igen när första explosionen hördes. Utomjordingarna som i vanliga fall verkar lugna blev plötsligt som förbytta, de flög ut genom dörren med en enorm fart och lämnade oss ensamma, tyvärr var vi för svaga för att fly. Jag försökte se mig om efter Lars. Men jag hittade honom inte. Det var då någon klev in genom dörren.

Tortyr är ganska intressant om man nu lägger ner tankeverksamhet på det, man måste göra lite olika saker annars vänjer sig människans kropp för smärtan. Okej, inte helt, man lider något fruktansvärt de första åren, och kanske resten, men till en viss del, i alla fall för några, så blir det lättare att kämpa emot den. En av dem det var jag inte. Jag började se syner, kanske var det för att de inte lät mig sova om nätterna. Utan de fortsatte varje timme om dygnet, dag ut och dag in. Jag kunde känna galenskapen dra sig närmare. Som den lilla rosa kaninen med blåa prickar. Jag kallar henne för Hans. Hon gillar det inte, det ser jag på hennes sätt att ha kepsen på sned. Ingen vila för någon av oss. Varför kommer ingen och avslutar mitt lidande? Det har hållit på i för mig okänt antal dagar. Snälla?

Jag vet inte hur jag lade märke till det, men de drog in nya offer och utförde liknande tortyr som på mig. De började med att skrika av panik, sedan byttes det till skrik av smärta. Det var inte till någon tröst att jag fick nytt sällskap, jag kände mig döende, utan att dö. Det fanns inget slut på smärtan. Den bara fortsatte... Hjälp.

Utomjordingarna bar in mig, eller ja, mer släpade in mig i i byggnaden och lade mig på ett bord som verkade vara gjort av glas eller kristall. Ovanför mig hängde det ner olika sågklingor och slangar samt sprutor och andra verktyg som jag inte kunde jämföra med verktyg från jorden. Längst en av väggarna stod glascylindrarna precis som det förra byggnaden vi var i, och smärtan som de utstrålade fick även mig att känna smärta.

Bordet under mig började lysa i en trevligt grönt ljus och all smärta, trötthet, hunger och törst försvann i luften. Har aldrig känt mig så levande som när jag låg på det bordet, jag kunde nästan känna varje hårstrå på kroppen. Jag såg allt i ett nytt perspektiv som jag aldrig hade sett livet i förr.

Smärtan som avbröt min ljuva stund i livet kom likt en blixt från en klar himmel. Jag kunde känna hur varje ben i kroppen krossades för att sedan byggas ihop i mig. Jag kände hur brännheta nålar borrade sig in i min rygg och jag kände hur en brännande smärta letade sig upp i min kropp. Smärtan gjorde mig förlamad så jag kunde inte fly.

Det hela fortsatte en längre stund, jag har aldrig i mitt liv skrikit och gråtit av smärta som jag gjorde under den tid ag tillbringade där i byggnaden. Sedan kom verktygen som hängde ovanför mig. De skar upp min hud, krossade mina ben, slet sönder mina muskler slet ut mina naglar och slet upp mitt huvud och började skära och undersöka min hjärna. Jag vet inte hur de lyckades, men de plockade isär mig på smärtsamt vis och höll mig levande. Jag såg dem skära ut mitt hjärta och placera det bredvid mig medan det fortfarande slog. De tog ut mina ögon och även om jag inte kunde se längre, så kunde jag känna smärtan när de fortsatte att plocka mig i bitar och sedan sätta ihop mig. Allt medan några utomjordingar stod runt bordet och såg på.

När de hade plockat ihop mig igen så gav de mig några sekunder att läka, och även den delen av behandlingen var smärtsam, jag kände hur huden där de hade skurit och annat dra ihop sig och smälta samman. När jag till slut låg där hel igen så började de om från början. Det värsta var att jag inte kunde röra mig, och snart tog luften slut i mina lungor av mina smärtsamma skrik. Allt jag kunde göra var att ge ifrån mig gurglande skrik ur onda lungor och en ond hals.

Jag vet inte hur länge jag genomled allt, men allt jag vet är att en minut är sextio sekunder för länge än vad jag skulle önska min värsta fiende i deras vård. Jag kunde knappt tänka, och när jag väl kunde tänka var allt jag tänkte på en önskan, jag önskade att de skulle döda mig. Det var en önskan som jag var säker på att de gladligen skulle ge mig.

Något annat jag tänkte när jag väl kunde var att jag undrade vad som hade hänt med Lars. Jag önskade honom ett bättre öde än mig. Ett öde bättre än det här helvetet.