earthwar

Det tog sin tid, men tillslut försvann utomjordingarna. Jag väntade lite innan jag klättrade ut ur grottan och såg mig om, det jag inte hade märkt tidigare var de mörka rökpelarna som tornade upp sig överallt. Jag bestämde mig för att ta en onödig risk och laga lite varm mat av det jag hade med mig, lyckades grilla lite kött, var torkat från början, så resultatet var inte det bästa men det var i alla fall varmt.

 

Jag undersökte min pistol och rengjorde den så gott jag kunde. Efter det så undersökte jag min packning. Allt verkade ha klarat sig. Jag började genast att gå igen, för jag visste att jag inte kunde vara på samma plats för länge utan att bli upptäckt förr eller senare. Jag bestämde mig att gå till närmaste samhället, kanske kunde man hitta någon annan levande människa som man kan prata med, inte för att jag behövde, utan för att göra sig säker på att man inte var den sista människan vid liv.

 

Flugornas surrande följde mig hela tiden, jag hade dödat dem om jag inte hade gett för mycket ljud ifrån mig ifall jag hade gjort det, för deras surrande dränkte alla andra surrande ljud, speciellt det surrande ljudet från utomjordingarna.

Tyst, de är utanför grottan. Måste vänta.

Jag var nere på alla fyra och flämtade efter luft. Ja, springer man så snabbt man kan och så länge man orkar så händer det här alla förr eller senare. Jag skäms inte över att säga att jag grät, både av sorg och av lycka. Jag var glad att jag överlevde, men jag var ledsen över att människor dog för att rädda mitt skinn, de kanske hade sett mig, eller så ville de bara försöka döda utomjordingarna utan att ha sett mig? Sådant är svårt att veta.

 

Jag såg på pistolen i min hand, jag hade kunnat hjälpa dem, men något hade hindrat mig. Var väl människornas natur att framförallt rädda sig själv före alla andra. Mina händer darrade när jag torkade svetten från pannan, men jag stelnade till mitt i rörelsen, jag hörde det surrande ljudet från utomjordingarna igen.

 

Jag hade haft tur för omväxlings skull och hittat ett perfekt gömställe, en grotta som jag visste skulle vara i närheten, måste ha varit att mitt undermedvetna gjorde att jag sprang just dit. Grottan var perfekt för att ingången var halvt dold av björnbärsbuskar. Jag tog av mig ryggsäcken för att göra det lättare för mig att ta mig in. Grottan var stor nog för både mig och min ryggsäck, men inte mycket mer, en liten grotta, många skulle nog kalla den för en grop istället för en grotta.

 

Jag låg där tyst och hade perfekt utsikt om vad som hände utanför grottan. Ett tjugotal av utomjordingarna kom svävande sida vid sida, nästan som de sökte efter någon, vilket de säkert gjorde. Jag väntade någon timme tills de hade försvunnit innan jag bestämde mig för att klättra ut ur grottan, fast jag hörde ljudet igen. Det var utomjordingarna som kom tillbaka. De började söka genom området mer noga än förra gången. Min tur verkade inte vara på min sida längre.

Utomjordingarna svävade sig fram mot mig, de kom allt närmare och jag hade enbart hunnit tälja mig genom halva trädet, där ser man vad en vass kniv och mycket fritid, vilket man får rätt mycket av om man får sina ben fastklämda under ett träd, kan göra för en man. Jag fortsatte att tälja så fort jag kunde, även om jag visste att jag inte skulle hinna bli fri innan de kom fram till mig så skulle jag i alla fall försöka.

 

De tre som nu svävade ungefär en halvmeter ifrån mig gav ifrån sig det där irriterande surrande ljudet som efter en stund blev ännu mer irriterande, hur det än var möjligt kan jag inte säga, för jag vet inte det själv. Jag var säker på att det var min sista tid i livet när en av utomjordingarna sträckte sin arm mot mig. Klorna stannade några centimeter från mitt ansikte och ett nytt ljud förutom mitt hjärta och min andning hördes. Gevärseld. Någon galning sköt mot utomjordingarna.

 

Det var gamla jägare som, fem stycken, som bodde i grannsamhället. De hade kommit av någon anledning. Utomjordingarna vände sig om och började sväva mot dem, jag utnyttjade situationen för att ta mig loss. Jag lyckades dra mig loss från trädet, och såg de äldre männen skoningslöst bli slaktade av sina fiender, fanns inget jag kunde göra, jag tog min pistol och sprang, jag sprang så fort jag kunde. Även nu kan jag höra männens skrik när de dog. Även så lång tid efteråt lockar det fram tårar ur ögonen på mig när jag tänker tillbaka. Fast just då ville jag bara överleva, kosta vad det kosta vill.

Smärtan var näst intill olidlig, jag vaknade upp med ett träd över mina ben, inte stort nog för att bryta något, men den var ändå tung, jag må vara lat, men jag var vid den tiden riktigt envis också. Jag kämpade jag vet inte hur länge innan jag fick grepp om en av mina knivar, jag drog den och försökte envist att tälja i trädet så att jag skulle kunna komma loss. Jag tog några korta raster då och då för att inte göra mig allt för trött under arbetet, för hur kul är det att ha ont i armarna under sin flykt från utomjordingar?

 

Jag tog en kort matrast, kall pizza, jag vet, men vissa saker kan man inte låta bli att ta med sig oavsett vad man har sagt till sig själv. Medan jag låg där under trädet och åt, så kunde jag konstatera en sak, det var tyst, riktigt tyst, knappt några fåglar som sjöng, inga bilar som körde på vägen bredvid, inga mänskliga ljud alls, var jag den sista på jorden som fortfarande levde? Lite hest kraxande en kråka hade aldrig gjort mig gladare än vid det här ögonblicket. Jag visste i alla fall att jag inte var den sista levande varelsen i alla fall.

 

Jag satte i gång att arbeta igen, jag var så djupt koncentrerad på det jag gjorde att jag inte hörde det jämna surrande ljudet som kom närmare. När jag väl tittade upp från trädet som jag faktiskt hade kommit en bra bit på, så såg jag tre stycken av utomjordingarna titta ner på mig. Jag blev genast kall inombords, det var mina sista sekunder i livet och dem tillbringade jag med att ligga under ett träd och tälja mig loss.

 

En sak var säker när utomjordingarna långsamt närmade sig platsen där jag låg försvarslös med min som vanligt trogna pistol en meter ifrån mig. Jag hade i alla fall haft ett bra och roligt liv, även om jag tänkte sälja det dyrt genom att slåss med min kniv så länge jag kunde.

Man upphör aldrig att bli förvånad här i livet, jag upptäckte till min stora chock att jag var lat, jag säger då det, riktigt jävla lat, jag kom inte speciellt långt på min första vandringsdag. Kan vara för att jag inte vågade gå över öppna ytor, eller var det för att alla utomjordingarna som patrullerade området. Nej, det var ren lathet, skoskav och nämnde jag lathet? Benen gör värker i kapp med kroppen, med andra ord så var allt eländigt.

Det var inte det som var den största chocken, nej, det stod den andra tryckvågen som träffade mig för, de hade visst förstört en stad till, och tryckvågen var så stark att jag flög upp i luften, och kunde se mitt hus! Det var inte flygturen som var skrämmande det var när jag tog mark som var hemskt. Vilket jag lärde känna när jag väl tog mark och somnade in i beckmörker, efter att jag förstås flugit större delen tillbaka till huset igen, underbart.

Jag kände mig svag minns jag, även om verkligheten och fantasi blandades i en hemsk blandning på grund av sömnbrist så hjälpte det inte att jag var utsvulten, törstig och väldigt rädd. De hade lämnat mig ensam nu, så jag passade på att krypa fram från mitt gömställe.

 

Kalla mig dum, fan, kalla mig för den mest korkade personen i världen om ni vill, men jag tog mig tyst och försiktigt tillbaka till mitt hus. Allt var lugnt, de döda låg kvar och doften av blod hade dragit dit flugor i stora flockar, deras surrande gjorde mig spänd, för då kunde jag inte höra ifall utomjordingarna var i närheten, men det spelade ingen roll längre, jag var för trött och hungrig för att bry mig.

 

Jag hittade rena och hela kläder som jag bytte till och sedan tog jag den största risken någonsin, jag värmde mat, visst det var en frysen pizza men ändå en stor risk. Jag var hela tiden på helspänd, minsta ljud fick mig att hoppa högt. När jag hade ätit så packade jag en ryggsäck med mat som jag med största säkerhet skulle kunna äta senare utan att behöva göra för stor risk av det. Jag hämtade även all ammunition jag hittade till min pistol, den skulle med största säkerhet komma till nytta. Samt tre knivar, man kunde aldrig ha för många knivar.

 

Jag tog på mig mina kängor, för de av något borde väl vara till nytta som skor eller hur? Jag lämnade mitt hus och såg mot den svävande klotet som fortfarande var på sin plats på himmelen. Med en djup suck gick jag snabbt över till min grannes hus, de var döda, så de skulle med säkerhet inte behöva något i huset ändå. Hittade mer mat, och otroligt nog några fältflaskor som jag fyllde med vatten. Drack mig otörstig när jag ändå var där.

 

Jag gick genom alla husen på gatan, och märkte att några andra hade samma tankar, vi nickade vänligt mot varandra, även om jag höll ett stadigt grepp om min pistol för att varna dem för att göra dumma saker. Nu skulle jag gömma mig tills utomjordingarna gav sig av.

Det surrande ljudet som utomjordingarna ger ifrån sig är överallt. Bara några meter ifrån mig svävar tre stycken. De verkade inte så noga i sitt sökande, de trodde väl att jag hade fallit i vattnet och blivit vägdragen av floden. Sådan tur hade de inte. Fast de är envisa, deras surrande har hållit mig vaken hela natten, fast jag vågade inte sova för den delen att jag hade skadat mitt huvud, läst att man ska hålla sig vaken om man gör det, minns inte var, och jag vill inte bli hittad igen medan jag sov.

 

Fallet nerför backen hade skadat mig mer än jag trodde, förutom ett fint jack i pannan så hade jag säkert blåmärken lite varstans på kroppen, och de gjorde ont. Det var det lilla bekymret jag hade. Det stora var att utomjordingarna inte verkade vilja försvinna.

 

Jag tittade försiktigt upp från mitt gömställe och såg att en av dem stod enbart en halv meter från mig, som tur var hade den sin rygg mot mig. Jag kunde skjuta honom i ryggen men jag gjorde det inte. De var för många runt omkring och jag ville inte avslöja var jag var någonstans, och jag visste inte om det gick att döda dem med ett skott i deras ryggar. Hade ju inte fungerat tidigare, och pistolen hade säkert bara klickat igen som förra gången.

 

Jag bestämde mig för att vänta tills de försvann. Borde vara lättare efter att de försvinner att förflytta sig till en säkrare plats. Om det nu fanns någon plats som kunde räknas som säker nu för tiden.

Jag vaknade och hade ont i hela kroppen, det gick långsamt när jag öppnade mina ögon och för att få igång den gamla hjärnan. När jag väl kunde tänka klart kom jag på vad vad som hade hänt, jag hade otroligt nog somnat bakom soffan. Jag tittade försiktigt uppåt och såg två röda lampliknande lysande ögon som mötte min blick. Utomjordingen stod lutad över soffan och såg på mig.

 

Jag reste mig snabbt upp med min trogna pistol och siktade utomjordingen mellan ögonen. Jag tryckte av avtryckaren och hoppades på resultat. Nog var pistolen trogen alltid, liksom den alltid har varit trogen... Trogen någon annan än mig. Fanskapet klickade. Fast det var klart att jag hade glömt att ladda den, så skulden var väl egentligen min antar jag, fast jag anklagade pistolen för det. Jag mötte utomjordingens blick igen och denna gång var jag mer rädd än jag någonsin hade varit i hela mitt liv.

 

Jag hann ducka innan den sköt sin gula energibåge ur sin blåa lysande lampliknande mun. Den skar upp ett tio meter långt hål i väggen som var bakom mig. Jag kastade mig över soffan och sprang så fort jag kunde in i köket. Sprang rakt in i famnen på en av de andra utomjordingarna, för ett ögonblick stod vi bara och stirrade på varandra. Den sträckte ut sin arm mot mig men jag hann ducka undan och rulla åt sidan. Den vände sig mot mig igen och samtidigt som den andra kom in i köket som sköt den sin energibåge efter mig. Jag hann undan och den delade mitt kylskåp.

 

Jag hoppade ut genom det trasiga fönstret och möttes av tre utomjordingar till som stod och stirrade på fem döda barn som låg i delar i sitt egna blod. De vände sig mot mig och jag sprang runt huset till baksidan. Jag sprang in i famnen på en av dem. Duckade undan dess arm och sprang till garaget. Där jag hade min bil. Trasig men jag hade en extra pistol och lite ammunition. Jag tog ammunitionen och hoppade på min cykel. Jag gav mig av så fort jag kunde. De träffade bakhjulet när jag kom ut till floden som rann i närheten.

 

Jag föll nerför backen ner till floden, men började genast att kräla till ett nytt gömställe under ett träd som hade vält under stormen Gudrun, jag måste ha hunnit, för de dödade mig inte genast när deras surrande kom ifatt mig. De skulle nog inte hitta mig i första taget. Nu skulle jag bara behöva stoppa blodet som rann nerför min panna på något sätt så skulle allt säkert bli bättre, i alla fall intalade jag mig det.

Jag hörde hur dörren slogs upp. Jag satt nu bakom min soffa och hoppades att de inte skulle hitta mig. Jag höll min trogna pistol i ett fast grepp då jag började höra ett surrande ljud. Det påminde mig in ljudet som flugor ger ifrån sig, fast tystare, stadigare. Jag tittade upp och såg de röda ljusen som kom från utomjordingarnas ögon.

 

Jag såg och hörde att en av dem var precis framför soffan, jag hade en soffa mellan mig och en säker död, aldrig älskat soffan lika mycket som jag gjorde vid det ögonblicket, om det hade varit möjligt hade jag kysst den.

 

Jag hörde hur något rotade i garderoben i sovrummet, de letade verkligen grundligt. Jag hörde porslin som krossades, möbler som slogs sönder, eller vältes. Hela tiden med det där surrande ljudet.

 

Jag hade bara en önskan mitt liv det ögonblicket. Att veta ifall de kunde höra mitt hjärta, eller mina andningar, jag var så rädd att jag knappt kunde andas. Måste sluta, för jag måste vara tyst nu, annars kanske de hittar mig. Tyst som en mus. Tyst som en darrande livrädd mus.

En dum idé. Verkligen dum, vi borde ha förstått att vi inte skulle kunna göra något om inte ens luftvärnsmissiler lyckades skada en av utomjordingarna. Visst, utomjordingarna flög en bit bakåt när missilerna träffade, men det var också allt. Så jag och min pistol var som ett gummiband mot ett hangarfartyg. Det var omöjligt!

 

När vi var framme så var större delen av militären redan döda, stridsvagnar var kluvna och flygplanen störtade när de fick sina vingar avklippta av utomjordingarnas skickliga skjutande, de få som fortfarande överlevde hade börjat dra sig bakåt och sköt enbart i blind panik. Utomjordingarna sköt gula energibågar som delade allt tjugo meter framför dem, allt från stål till vanliga människor, allt delades som ingenting.

 

Vi beväpnade civila klarade oss inte mycket bättre mot dem än vad militären hade gjort. Jag sprang tillbaka. Så fort jag kunde med mina medmänniskors skrik i ringande i mina öron. Packa, jag skulle packa allt som kunde komma till användning ifall jag skulle fly. Fast det är klart, vart skulle jag fly? De där utomjordingarna med rödlysande ögon och blått ljus där deras munnar borde finnas var ju nästan odödlig!

 

Det var inte bara jag som hade den idéen med att packa. Alla som hade kommit tillbaka började. Jag höll som bäst på att rensa medicinskåpet när jag hörde skrik utanför. Det var grannens fru som nu låg i två delar i sitt egna blod med två av de där utomjordingarna stående, eller svävade de? Man såg inte deras fötter under kåporna. Ur bröstkorgen kom det ut en lång arm, likt Benders från Futuramas armar, med blått ljus kommande ut från dess så kallade handflata, med tre ondskefullt kloliknande fingrar och grep tag i en vilt skjutande man om huvudet. Den klämde åt och huvudet krossades.

 

De vände sig mot mitt hus, jag var säker på att de såg mig! Jag var säker på att jag var dödens när de långsamt och ljudlöst närmade sig mitt hus. Två av dem medan de andra långsamt började genomsöka de andra husen, det var runt trettio stycken som gled fram på gatan och dödade. Jag hoppades att dörren skulle hålla dem borta i några dyrbara sekunder till, så att jag hann gömma mig eller fly.

Jag vaknade upp med ringande öron och blödande näsa. Allt i rummet låg vält och allt av glas var sprucket. Det hade börjat, New York fanns inte mer, och stora delar av varje kustremsa hade blivit bortspolade av enorma vågor. Utanför hade solen börjat stiga upp och man såg ett av de enorma kloten sväva inte så långt bort. Marken skakade av alla militärfordon som körde förbi, luften var full med helikoptrar och stridsplan.

 

Det tog en timme innan striden började. Militären besköt klotet med allt de hade, alla sorters missiler till vanliga simpla kulor från pistoler. Inget hände, till synes ingen repa på klotet. Plötsligt öppnades det flera hål i kloten och det strömmade ut långa män i kåpor utan armar och med huvan över ansiktet. Det var svårt att se vad som hände. Flera av oss civila tog de vapen vi hade och sprang för att hjälpa, en dum sak att göra, jag vet, för jag var en av dem med min trogna pistol som var för att försvara mig, och försvara var det jag skulle göra. Försvara min planet.

Jag var säker på att många tittade på tv samtidigt som jag, vi ville alla veta allt om de mystiska kloten som svävade över städerna. Förvisso var det sent på natten och jag skulle arbeta dagen efter, men jag trodde att min chef skulle acceptera min anledning. Han tittade säkert på det här också.

 

Människorna festade fortfarande under kloten och skrek om att bli tagna ombord, jag minns att jag kunde se en skylt där det stod: ”Jag vill föda ert barn!” nåja, alla har vi psykiska problem på ett eller annat sätt. Jag sträckte mig efter fjärrkontrollen och stängde av min tv, inget speciellt hände och reportrarna hade inget nytt att säga. Jag reste mig ut fåtöljen när min telefon ringde. Chefen i andra sidan av tråden, han beordrade mig att se på nyheterna, det hade hänt något nytt.

 

Mycket riktigt det hade hänt något. Folk skrek som besatta och kameran filmade ett hål i klotets undersida. Reportern sade något om att historia skulle skrivas den dagen. Han hade rätt, de sista bladen i mänsklig historia.

 

Plötsligt var det något som föll ut genom hålet ner på folksamlingen. Kameran zoomade in och jag gapade både av chock och skräck. Ut ur klotet föll det människolik. Jag växlade till en annan kanal, samma sak från alla kloten. Människolik som föll ner från kloten. Inget mer. Nu skrek de oförstående människorna av skräck.

 

Klotet över New York började lysa i gult likt en sol. Luften runt den vibrerade. Den vibrerande luften föll mot staden innan allt skakade till och försvann i ett moln av eld och damm innan kameran slocknade av att elden brädne sönder den. Jag växlade kanal igen och det var enbart där de verkade ha gjort det. De andra kloten sköt upp gula laserstrålar upp i luften och upp mot inget alls. Sedan slocknade min tv. Jag tittade ut och det såg ut som stjärnor som snabbt blinkade till. Satelliterna, de sköt ner satelliterna. Sedan kom tryckvågen.

Inget mer hände efter det, jo förutom att en massa idioter vandrade omkring med skyltar om att utomjordingarna är våra vänner, de samlades i massor under de mystiska gigantiska kloten som glittrade likt pärlor i solen. Allt påminde mig om en film, kan inte minnas vilken för tillfället. De samlades över de större städerna i världen, och under dem samlades människor.

 

Det dansades och sjöngs av glädje, politikerna däremot tillsammans med militären försökte övertala människorna att gå hem, ingen ville lyda. Politikerna påstod sig ha läget under kontroll, en löjlig lögn. De gick in och pratade med folkmassorna, en man med en skylt där man kunde läsa ”Vi är redo, ta hos hem!” sade att han med största säkerhet skulle bli en av de första att få komma in i skeppet. Nog skulle han bli en av de första alltid, men inte på det viset som han trodde.

 

USA sade sig att det var deras plikt att ta kontakten med besökarna, om man ska peka finger och ha någon att skylla på att allt hände, varför inte dem? Även om jag nu efteråt vet vad som skulle hända så var jag då nyfiken på vad som skulle hända vid det första mötet mellan våra världar.

Ledig från jobbet och skulle ut på promenad, ni vet, ta frisk luft och inte behöva glo på en skärm som många andra. Jag hann vandra på i en timme innan det började hända saker. Ett blått sken gav ett ljus ovanför mig för att sedan slå om till grönt. Det märkligaste var att allt var tyst, inte ett ljud och jag tittade upp.

 

Mitt ansiktsuttryck måste ha slagit något sorts rekord, för det jag såg chockade mig djupt. Där ovanför mig svävade en gigantiskt sfär förbi, nästan likt en pärla. Det var först då jag förstod att det mystiska ljuset var borta och denna sfär var allt som fanns. Den färdades förbi mig jag vet inte hur högt upp den var men det tog minst tio minuter innan den försvann från mitt synfält.

 

När jag kom hem så slog jag på min tv, nyheterna hade avbrutit alla sändningar för att prata om de mystiska kloten som svävade över alla större städer. De svävade tyst. De pratade även om alla korkade new age liknande rörelser som trodde att det var utomjordingar som skulle hjälpa oss att bli bättre. Teorierna var många. De skulle hjälpa oss att bli en del av ett intergalaktiskt gemenskap, nej, de skulle bota våra sjukdomar, eller de skulle hjälpa oss att nå stjärnorna, eller så skulle de ge oss den kunskap vi behövde för att göra allt sådant själva, eller så var de här för att själva lära sig saker.

 

Vad jag tror håller jag nog för mig själv, jag gillar inte tanken att bli lynchad av ett gäng galningar enbart för en tanke, nej nu blir det nog att se på en film, E.T blir det nog.

Jag vaknade innan väckarklockan ringde, tio minuter till tänkte jag innan jag vaknade ordentligt av ett fladdrande läte utanför fönstret. Jag suckade innan jag klev upp för att ta mig en titt. Inget där naturligtvis, men det var någon som stod på huset mittemot. Personen var klädd i någon sorts kåpa verkade det som. Jag hann inte se mer innan personen svävade upp i luften och försvann. Vad hade det varit i vattnet jag drack innan jag gick och lade mig egentligen?

 

Jag stängde av väckarklockan och klädde på mig. Jag startade radion medan jag gjorde i ordning mina mackor till frukost. Jag stannade upp mitt i min rörelse när musiken avbröts av ett nyhetsprogram. Människor hade börjat försvinna spårlöst över hela världen, och vidare så började fler märkliga ljussken dyka upp på himmelen. Det mest förvånande de sade var att ljusen var kvar även på ljusa dagen. Jag undrade om det var något om det på tv.

 

När min tv äntligen startade så var det nyheterna, de pratade om de märkliga ljusen, onekligen var de märkliga, jag kom på mig själv att jag gapade av förvåning. Det var flera av dem som svävade innan de försvann uppåt. I mina ögon verkade det som de upptäckte att man såg dem och for iväg för att gömma sig. Precis som personen som jag hade sett.

Resten av dagen flöt på som vanlig förutom att man såg ljusen då och då när man var utomhus. Arbetade i en av kassorna på jobbet hela dagen. Kul. Ska nu hem och se på nyheterna, kanske har de kommit på något angående de där ljusen.

Jag var ute och bytte däck på bilen som enbart lacken höll ihop, och lite silvertejp på sina ställen som man hade placerat lite på måfå, när jag som vanligt lyssnade på radion medan jag arbetade kom första tecknet. Någon hade sett ljussken på natthimmelen, klart du gjorde pucko, tänkte jag. Det kallas för stjärnor. Även om jag tvivlade på att mannen har varit nykter vid något tillfälle under livet efter att han hade fyllt 15 år, så lyssnade jag intresserat på hans berättelse.

 

Det var inget märkvärdigt, enbart några ljus på himmelen som enligt honom inte var normala, de blinkade i rött och blått, för att sedan börja blinka i grönt och orange. Ett flygplan tänkte jag när jag argt och desperat försökte rubba däcket från sin bekväma plats. Det som väckte mig ur mitt arbete var ordet fyrkant, kan vara att det är en kul form, men i flygplan sammanhang verkade det inte så passande.

 

Jag hade mot alla odds hört rätt, han påstod att vad han nu såg hade gjort en fyrkantig färd över honom för att sedan flyga förbi och upp mot skyn. Droger, måste ha varit några starka droger han hade tagit för att fantisera ihop det där! Vid det tillfället visste jag inte att det han berättade var sant. Vilket vi alla mer eller mindre smärtsamt fick reda på.

Allt gick så snabbt, jag hade väl kunnat tänka mig om de döda vaknat till liv, men det här var väl det man kan kalla mest logiska, störst chans att det skulle hända. Det är alla nördars våta dröm, de fanns, eller ska jag säga att de finns? De betraktade oss en längre tid.

 

Jag vet inte om ni lever, eller ens om jag kommer att överleva dagen, vi har testat allt, vi är inte många kvar, snälla, om ni hör det här, var vänlig, håll er gömda tills de ger sig av, det är vår bästa chans för överlevnad, för alla människors skull. Snälla säg att ni lever.

 

Jag vet inte varför de kom hit, kanske bara för att döda? Eller har de en annan plan för vår värld? Vad anledningen än var så var den inte för vårat bästa. Det här är ur min synvinkel.