earthwar

Efter tre varv och tio armeringsjärn senare så var läget ingen skillnad. Vi var fortfarande fängslade inne i energibubblan. Jag och Lars satt nu ansikte mot ansikte med varandra och började diskutera vad vi skulle göra. Ett förslag var att vänta tills nästa grupp fångar kom, eller då de kom för att göra det de skulle med oss, för de måste väl ändå själva komma in och ut ur bubblan, och när de för in fångar så skadades fångarna inte. Vi var tänkte samma sak. Det var då vi skulle vara beredda på att fly.

 

Tre till försökte hoppa genom bubblan, vilket fick samma resultat. Enbart förkolnade rester kom igenom. Vi märkte även ganska snart att bubblan verkade krympa. För sakta för att egentligen märka, men vi såg att vissa stenar och annat av någon anledning kom närmare kanten, och ingen rörde vid stenarna. Fast det var bara på natten bubblan krympte. Varför var våran fråga.

 

Efter två dagar där utan att utomjordingarna kom med nya fångar så började jag och Lars att tänka ut en ny plan. Vi undersökte marken som vi var på och det visade sig vara betong, men betong kunde man om man ville hacka sönder, och tid verkade vi ha. Kanske armeringsjärnen skulle fungera som verktyg? Jag trodde att det bara var mindre än en halv meter betong under oss. För det som de hade gjort för att få upp en sådan stor öppen och slät yta var de nog tvungna att ta bort ganska mycket.

 

Vi började ganska snart med arbetet. Vi får hoppas att vi har rätt.

Det är nästan sorgligt hur enkelt de fångade oss. De grep tag i oss med sina armar och tryckte ner oss mot marken. Sedan bar de oss till energibubblan och kastade in oss bland de andra. Visst, vi gjorde motstånd, men det var inte mycket, mest för att vi kunde när de nära nog klämde sönder våra revben och släpade oss bakom sig.

 

De andra människorna tittade nästan livlöst på oss innan de återgick till att tycka synd om sig själva. Barnen fick sin tröst av sina föräldrar, om de nu var föräldrarna. Andra satt bara och stirrade dött framför sig. Det var något jag och Lars inte tänkte göra, vi skulle därifrån. När utomjordingarna lämnade oss obevakade så märkte jag en sak, man hörde inget från utanför energibubblan, och man kände inte vinden heller.

 

De måste ha förstört en stad till, för jag såg en vägg av damm komma farande mot oss. Den for förbi oss utan att ge ljud eller en vindpust. Vi såg redan välta bilar välta igen. Allt man kände var skräck för de krafter utomjordingarna släppte lösa med sina vapen.

 

Lars var snabb med att hitta ett armeringsjärn, var han hittade det vet jag inte, men han använde den till att sticka igenom energibubblan på den plats vi kom igenom. Vi hörde ett fräsande ljud och en bränd doft när han drog tillbaka armeringsjärnet som nu var nästan var helt bränt på den delen han hade stuckit ut genom energibubblan. Han stack in den igen och det fräsande ljudet började igen, nu började han att gå runt längst bubblans kant. Jag förstod vad han gjorde och började genast att leta efter ett armeringsjärn jag med.

 

Lars tanke var att om armeringsjärnet inte tog skada av att stickas genom bubblan så skulle den platsen med en stor säkerhet vara säker att ta sig igenom. Jag följde hans exempel och gick åt andra hållet. Doften var hemsk men jag var bestämd på att vi skulle ut så jag ignorerade doften. Några människor tittade intresserat på oss, men några följde oss med döda blickar. Jag såg att vi tände hopp bland några av människorna. Andra hade gett upp, vid det här tillfället var man tvungen att inte ge upp.

Vi försökte så försiktigt vi kunde förfölja utomjordingarna med sina fångar. Det skrämde mig att ingen av dem försökte rymma, jag för min del skulle försöka springa, och ifall de dödade mig så skulle det säkert bara vara ett bättre öde än vad de med största säkerhet hade väntande för sina levande fångar. Lars höll med, det hade varit värt det tyckte han också.

 

De fortsatte längst gatan och till en plats där de hade jämnat husen med marken och satt upp en energibubbla som de tvingade människorna att gå in i. Utomjordingarna själva flög snart fort därifrån.

 

En människa försökte springa genom energibubblan, allt som var kvar av honom efter att han hade kommit igenom var bara förkolnade benbitar och en stor mängd rök. Vinden blåste röken till oss och det var en hemsk bränd doft och jag var tvungen att svälja flera gången för att inte få ur mig allt i min magsäck. Lars såg bara lite äcklad ut, doften hade som vanligt ingen kraftig inverkan på honom, för han tog ganska djupa andetag genom näsan.

 

Den första människan hade inte varit den enda som hade försökt, samtidigt som han så hade tre till försökt, samma resultat där. Lars och jag kom överens om att vi inte kunde lämna dem där. I fall vi gjorde det så skulle vi vara de verkliga monsterna.

 

Med det klargjort så började vi att spana efter ett sätt att stänga av kraftfältet. Vi hann inte spana speciellt länge innan vi hörde ett surrande ljud ovanför oss. Man blev ganska snabbt trött på hur utomjordingar som gav så mycket ljud ifrån sig kunde smyga på en så ofta. Vi var omringade. De var tio och vi var två.

Det tog längre tid än väntat. Vi tog enligt mig ibland onödigt stora omvägar, även om vi inte hörde det där oljudet som vi tolkade som en säker död så kunde utomjordingarna fortfarande patrullera området, det var vad Lars sade, jag kunde inte annat än att hålla med. Vi tog oss genom husen istället för gatorna. Bilar och andra fordon var i vägen på gatorna där de hade vält eller krossats av tryckvågorna, så vi hade inte mycket till val, och förutom det så var vi alltid skyddade ifall vi var inomhus.

 

Vi hittade en cylinder av en okänd metall, vi gissade att den hade något med vad utomjordingarnas skepp hade skickat ut för några dagar sedan som vi trodde var missiler. När vi tittade närmare så såg vi att cylindern var öppnad på ett ställe och i den fanns något som påminde om en högtalare, hade man örat nära så hörde man det oljud som vi hade hört på några platser.

 

Vi fortsatte genom de trasiga huset och lämnade den märkliga cylindern bakom oss. Vi var nära att gå rakt in i en patrull när jag hörde det vanliga surrande ljudet som utomjordingarna gav ifrån sig. Jag ryckte Lars tillbaka in i huset och vi såg hur ett tiotal utomjordingar svävade runt ett flertal människor som de verkade föra någonstans. Vi bestämde oss för att följa efter dem på ett säkert avstånd, det hela var faktiskt Lars idé, ibland undrar jag om han inte vill dö, och att det är därför han kommer med sina idéer.

Jag kunde väl gissat att det skulle bli så här, men jag tar det från början, vi lämnade lägenheten och begav oss till närmaste systembolag. Även den här dagen var vi tvungna att ta omvägar för de tjutande oljuden som vi klassade som dödligt hot, vi tog det lugnt för jag hade mot alla odds fått träningsvärk i benen, eller var det träningsvärk? Vi som hade tagit det lugnt de senaste dagarna ändå.

 

Vi tog stora omvägar för oljuden och, vi hittade fortfarande döda personer som verkar ha dött ganska nyligen. Flera av dem verkade ha utsatts för oljuden, för de låg med blod droppande ur näsa, mun och öron.

 

Vi hade tur, för systembolaget låg inte nära någon av källorna som gav ifrån sig de där hemska oljuden. Det är det här som jag menade med att jag visste att det skulle bli. Alla flaskor av glas måste ha krossats av den första tryckvågen efter att de hade sprängt New York. Det måste ha varit flaskorna i lägenheten som av något mirakel klarat sig.

 

Lars tog det hela mycket hårt. Efter tre starköl så började han packa ner resten i väskorna vi hade med oss. Han svor även att han skulle hitta ett sätt att hämnas för att de förstörde alla vodka flaskor. Vet inte om han var seriös eller inte, men det jag vet om honom så ska man ta det han säger på allvar.

 

Sedan började vi vår promenad tillbaka.

Vi tog det lugnt de närmaste dagarna för att varje gång vi tittade ut så såg vi utomjordingar svävande, vi trodde att de inte skulle ge upp i första taget. Vi bestämde oss för att ge oss ut på ännu en runda senare, för Lars tyckte vi behövde mer vodka. Varför det var så viktigt för honom vet jag inte, han ville väl glömma något antar jag. Vi satt i våran mörka lägenhet och lade fram våra planer, jag rengjorde pistolen igen och fyllde på magasinet, vem vet? Kanske skulle den få för sig att samarbeta med mig igen i framtiden och inte bara klicka.

 

Vi bestämde oss att vänta tills utomjordingarna lugnat ner sig lite. Vilket de säkert skulle göra inom den närmaste tiden.

Vi fick lämna ifrån oss våra väskor med medicin, kläder och konservburkar till våra så kallade medmänniskor. Jag brukade alltid tro det bästa om mina medmänniskor, men det här kastade om min världsbild en hel del. De var cirka tio personer beväpnade med gamla jaktvapen, den äldste personen var inte äldre än tjugofem.

 

Lars hånade dem, han sade att om de hade stake i sig att hålla i ett vapen och hota folk, så betydde det inte att de kunde skjuta. Jag för min del var rädd att de skulle skjuta oss. Fast jag litade på Lars, han skulle inte göra så där om han inte hade en plan, säkert en plan för en för tidig död för oss båda.

 

En av dem siktade sitt vapen mot oss och Lars bara log. Han fortsatte att håna ungdomarna. En av dem sköt upp i luften för att visa att de kunde hantera vapnen. Lars skrattade dem i ansiktet åt det lilla de gjorde. En av dem sköt marken framför våra fötter och en annan sköt ett skott nära mitt öra.

 

Det var då jag såg det Lars måste ha sett. Skuggor. Skuggor som klot mellan oss och rånarna. Jag sneglade försiktigt upp och såg till min fasa fem utomjordingar sväva där uppe, en av dem var dammig så det måste vara den som vi hade mött tidigare i butiken. De gick till anfall mot de skrikande ungdomarna.

 

Vi tog våra saker och sprang, den här gången ångrade jag inte att jag inte hjälpte någon utan försökte rädda mitt skinn, jag grät inte för dem. Vi tog oss tillbaka till lägenheten och låste in oss, vi bestämde att avvakta för att försäkra oss om att ingen av utomjordingarna hade förföljt oss. Man var ju tvungen att vara försiktig i fall man skulle överleva dagen i fall sådant här kunde hända.

Vi bestämde oss för att ta en annan risk nu när vi ändå var utanför lägenheten. Vi behövde nya kläder. När vi kom ut ur matbutiken så märkte vi flera mörka rökpelare, vi tog inte någon större notis av dem än att de fanns där. Vi hittade ett apotek på vägen till en klädbutik, vi genomsökte apoteket grundligt och även där hittade vi döda människor. Vi letade igenom de dödas fickor och hittade mest pengar, ännu fler idioter som riskerade sina liv för pengar nu under invasionen, man kunde bli trött för mindre. Vi tog bara mediciner vi kände till, huvudvärkstabletter och annat. Vi gick försiktigt genom staden där döda människor och djur låg bredvid varandra med flugor av okänt antal.

 

När vi närmade oss den butik vi skulle få våra nya kläder ifrån så började vi höra ett nytt ljud. Påminde oss lite om ljudet man beskrev att tinnitus lät som. Varje steg vi tog så blev ljudet högre. Vi kom fram runt en husknut som tillhörde ett café och såg flera människor hålla sig om huvudet medan blod rann ur ögon, öron, näsa och mun. De darrade innan de hostade upp en stor mängd blod och sedan blev liggande i den pöl de hade bildat under sig, det fanns inget vi kunde göra för dem.

 

Vi kände hur huvudet började värka så vi gick tillbaka och huvudvärken lättade ju längre bort från oljudet vi kom. Vi drog en slutsats att om vi hörde det ljudet igen så skulle vi gå åt andra hållet som den här gången. Vi lyckades innan solen var på väg ner att hitta en annan klädbutik, även om vi var tvungna att vända om igen för det där ljudet, vilket vi båda trodde hade räddat våra liv.

 

Inne i en butik så letade vi snabbt och effektivt fram nya kläder och bytte om, nya underkläder och nya sockor gjorde underverk tyckte jag. Vi tog med nytt ombyte och lämnade våra gamla och slitna kläder där. Det enda som hade gjort det hela bättre hade varit ifall vi hade kunnat tvätta av oss all smuts också. Fast det var väl ändå att kräva för mycket av vår tur.

 

Vi letade oss tillbaka till våran lägenhet och stötte på ett hot vi inte hade haft en tanke på att vi skulle kunna möta. Andra människor med sina skjutvapen riktade mot oss, när vi stod där så hörde vi även svagt hur det oljudet som vi trodde hade dödat de där människorna innan. Vi hade verkligen ett stort problem den här gången.

Vi sprang genom affären och jag märkte snart att antalet kackerlackor och råttor minskade nu när utomjordingarna hade dykt upp. Vi hittade råttorna ironiskt nog när vi sprang förbi hyllor vars skyltar visade att det hade varit kattmat där. Jag kunde inte låta bli att skratta till lite, Lars tittade på mig och jag tror att han missförstod mitt skratt, han trodde nog att jag tyckte att jakten var roande.

 

Vi hade inte varit de första som hade tänkt på plundring när vi såg butiken, vi hittade flera döda män, några var beväpnade med golfklubbor, Lars tog två av klubborna och gav mig en, jag darrade när jag förstod hans tanke. Vi hade blivit goda vänner under den tid vi tillbringat tillsammans, visst vi visste inte mycket om varandras bakgrunder, men vem bryr sig? Vi var vänner och vi förstod varandra. Jag kunde inte säga att jag inte var nyfiken om det skulle fungera eller ej, så även om jag var rädd, så gick jag med på det. Vi tog av oss våra väskor med konserver och gömde oss bakom varsin hylla.

 

Vi stod där och väntade, jag kände hur min andning blev lugnare, Lars var ju där, och han verkade kunna göra flera omöjliga saker när han ville. Vi hörde det surrande ljudet komma närmare och Lars tog en försiktig titt för att se hur många de var, Han höll upp ett finger. Efter en liten väntan så blev ljudet högre. När utomjordingen kom fram så slog vi den med allt vi hade, men den var redo för våran attack, för allt hände så fort att jag knappt kan beskriva vad som hände, men jag ska ska försöka.

 

Den fångade våra golfklubbor med sin arm och vred dem ur våra händer, sedan slog den mig över bröstkorgen så att jag flög in och välte flera hyllor. Det jag hann se var att den snabbt slog mot Lars som duckade, fast fick skärsår över armen av dess klor innan dess arm plötsligt ändrade riktning och slog Lars till golvet, han gled in i de döda plundrarna.

 

Vi var snabbt på fötterna igen och Lars gjorde något jag kommer att minnas hela mitt liv. Han tog sats och hoppade för att sedan sparka utomjordingen med båda fötterna. Den var inte lika beredd på det för den hade vänt sin uppmärksamhet mot mig för att jag hade höjt min pistol, jag blev förvånad när jag kramade om avtryckaren. Den fungerade. Utomjordingen var snabbt tillbaka med sin uppmärksamhet mot Lars och grep tag i hans ben och svingade in honom bland gamla säckar med kattmat.

 

Även om pistolen hade fungerat så hade den inte gjort någon verkan. Jag minns att med adrenalinet pumpande i mina ådror så gjorde jag något jag aldrig trodde om mig själv. Jag tog upp golfklubban som nu var helt förvriden och använde den för att välta en hylla full med säckar och annat över utomjordingen som sakta tog sig närmare Lars som använde en otroligt hel säck som sköld mot utomjordingens arm.

 

Hyllan föll och begravde utomjordingen under alla säckar och annat som någon hade lagt där. Jag hjälpte den blödande Lars upp från den plats han hade legat och vi tog våra bäskor med konserver. Vi märkte att utomjordingen långsamt började resa sig upp igen så vi sprang därifrån. Vi märkte snart att Lars lämnade ett ganska stort blodspår efter sig, fast det var enligt honom ett litet pris för en seger.

 

Vi hittade ett litet gömt ställe och han gjorde något jag aldrig trodde jag skulle se någon göra på sig själv, han hade varit förberedd säger jag bara. Först så inspekterade han sitt sår, han nickade och tog upp ur sin väska en liten flaska vodka, nål och tråd, han var förberedd för något sådant här för att han hade levt ensamt. Han tog tre klunkar vodka innan han hällde en del över såret och började försiktigt att sy ihop såret. Han rev sedan sönder en del av sin skjorta och använde det som bandage. Han skrattade och sade åter igen att med den segern vi hade så var det såret ett litet pris att betala. Han såg nästan ung ut när han hade det sortens leende på läpparna. Han hade rätt, vi hade vunnit våran första seger mot utomjordingarna. Den var liten, men det var alltid något.

De hade hittat fler döda människolik att frossa på. En av dem verkade vara någon sorts pilot, av skroten omkring liken att tyda var det en helikopter eller något liknande som hade slagit bort skylten. De andra liken var bara oskyldiga som råkat vara på fel plats vid fel tidpunkt. Nåväl, naturligtvis var inte flugorna ensamma, nej, de hade sina vänner med sig, kackerlackor i mängder och en och annan råtta kom krypande över golvet, och ändå har jag inte nämnt myrorna. Doften fick i alla fall mig att nästan spy mer än en gång, Lars stod bara där och drog djupa andetag genom näsan, han var näst intill omänsklig den mannen.

 

Vi gick djupare in i butiken, jag passade på att trampa ihjäl så många skadedjur som möjligt, visst kackerlackorna äcklade mig mer när de levde än när de var döda, i alla fall försökte jag övertyga mig själv om det när ljudet av dem krossades under mina kängor.

 

Vi hade en salig blandning av tur och otur när vi kom djupare in i affären. Allt verkade nästan vara orört av plundringar. Trots det så hade skadedjuren kommit fram. Alla varor, så som potatis, ris, mjöl, kött, frukt, grönsaker och annat liknande hade verkligen varit hårt utsatta av skadedjur. Vi hittade konserver, fast vi visste inte så mycket om vad de innehöll, etiketterna hade visst någon råtta ätit upp, limmet var väl välsmakande?

 

Vi tog hjälp av andra saker än konservernas etiketter, de hade varit vänliga att skriva små skyltar vid hyllorna vad konserverna innehöll. Vi hade varit smarta nog att ta med oss väskor och fyllde dem med konserver som innehöll olika soppor, de verkade ha varit ganska populära med olika soppor på konserver i det här området.

 

Vi hittade fler döda människor, flera av dem var kvinnor och barn, varav barnen knappt var äldre än sju år. Det väckte på nytt mitt hat mot utomjordingarna, Lars var tyst när han såg på de döda kropparna, måste ha varit svårt att se efter att han hade förlorat sin familj.

 

Vi hörde i allt surrande, tro det eller ej, mer surrande. Fast det här var inte det ljud som flugor eller ens getingar eller bin gav ifrån sig, det var för jämnt, likt en motor. Vi vände oss snabbt om och till min lättnad så såg vi bara en frysdisk som fortfarande var igång. Jag hade precis andas ut, ett misstag, för jag var tvungen att andas in ny rutten doft, men bakom frysdisken dök några av utomjordingarna upp, då såg jag att alla flugor som kom nära dem dog, de bara föll till golvet och en bränd doft kom ifrån den mängden flugor som hade dött.

 

Jag var livrädd, Lars enda reaktion var ett sjungande skratt, han är inte klok tänkte jag innan han drog iväg mig innan utomjordingarna hann reagera mer än de redan hade gjort.

Vi började dagen försiktigt med att gå ut ur lägenheten och låsa dörren, man kunde aldrig veta ifall någon tänkte gå in och stjäla de få saker vi hade där. Vi tog oss försiktigt fram mellan husen och stannade vid varje misstänkt ljud. Speciellt vid surrande ljud. Vi hittade inte mycket, några döda personer och djur var allt. Vi passade på att ta allt av värde från dem och lämnade kropparna för att ruttna. Fanns inte mycket vi kunde göra. Fick inte mycket från det, lite chokladkakor eller annat godis, hittade någon som verkat ha stulit pengar. Hans fickor var full med tusenlappar, vad han nu skulle ha de pengarna till var det ingen av oss två som visste. Vi kom fram till det vi var på jakt på. Ett varuhus. En Ica butik tror jag, jag vet inte för all skyltning var bortsprängda av störtade stridsplan eller något annat. Vi tog oss försiktigt in, vi kom några steg in i butiken innan vi hörde ett surande ljud.

Vi bestämde oss för att ge oss ut och försöka hitta något ätbart. Så fort solen går upp ger vi oss ut på jakt efter mat, och vi får hoppas att butikerna i närheten inte är plundrade redan, vilket är en ganska liten chans, men den finns. Utomjordingarna hade trots allt anfallit snabbt och skoningslöst, så det fanns ju alltid en chans att ingen skulle ha hunnit göra någon noggrann plundringsrunda i butiker och annat.

 

Vi tittade ut genom det trasiga fönstret som vanligt för att fördriva tiden och för att planera den bästa vägen. Den kvällen såg vi ett av de runda pärlskeppen öppna flera små hål i skrovet och ett flertal vad vi trodde var missiler flög ut. När de inte gav ifrån sig några explosioner så trodde vi att vi var säkra, nåja, helt säkra var vi inte, och kunde aldrig bli, men vi var säkra på att det inte var vapen de hade skickat ut. Vi kunde i alla fall hoppas, vilket vi gjorde, och vi hade fel. Det var ett av de värsta vapen utomjordingarna skickade mot oss som nu hade landat på jorden. Vilket vi senare i framtiden fick veta mer om.

Nästa dag hände inte mycket. Lars hade hittat en flaska vodka som vi satt och drack ur. När han sedan hade börjat bli vänligare sinnad så berättade han lite om sig själv.

 

Hans familj hade dött i en olycka och han hade bestämt sig för att bli eremit och bo i skogen, mer än så ville han inte avslöja, kanske berättar han mer längre fram i tiden? Jag vet inte och jag lade inte ner så mycket tid på att tänka på det. Han var vänligt sinnad och trevlig att umgås med, mer behövde jag inte veta om honom.

 

Vi tittade ut genom fönstret då och då bara för att se ett av de stora pärlskeppen svävande inte så långt bort, och flera utomjordingar svävande överallt. Ibland kunde man se en och annan överlevande men de jagades effektivt av utomjordingarna och nästan varje ny överlevare vi såg dog, dödad av utomjordingarna. Det var hur våra dagar var under tiden i lägenheten. Vi var i alla fall trygga, för stunden.

Om mina föräldrar hade varit där just då i den lägenheten i just det ögonblicket hade de utan tvivel skrattat mig i ansiktet, pekat mot den beväpnade gamla mannen och skrikit mig i ansiktet så att saliven skvätte över rummet. ”Du skall inte följa med främmande människor, har vi inte sagt det många gånger... Idiot.” Vilken förälder säger inte det till sina barn?

 

Hur som helst så var jag räddad från utomjordingarna, men stod nu med ett avsågat hagelgevär någon halvmeter ifrån mitt ansikte, jodå, livet gick verkligen framåt med nya framsteg när det gäller vilken fara man hamnar i. Jag lade ifrån mig min pistol och mina knivar. Pistolen tyckte jag att jag skulle få behålla, den otroligt olydiga pistol som inte vill lyda sin ägare. Jag förstår den.

 

Mannen nickade långsamt och sänkte sitt vapen. Fast bara så att han inte siktade mot mitt ansikte längre, utan enbart mot mina revben. Han frågade vem jag var och hur det kom sig att jag ledde utomjordingarna till hans säkra hem.

 

Jag berättade för honom om vad jag hade gjort sedan slaget mot ett av deras skepp, han nickade och sänkte sitt vapen när jag berättade att det var en ren slump att jag hade kommit till hans stuga i skogen. Efter det verkade han lita mer på mig och jag fick ta upp min pistol och knivar igen. Han gick ut till köket och började rota efter något ätbart, jag själv började undersöka min pistol, jag rengjorde den bättre, fast den hade varit ganska ren ändå, trots allt den hade fått genomlida. Den var väl bara på dåligt humör och ville låta sitt humör gå ut över mig.

 

Den gamla mannen hittade lite konserver med köttsoppa som han värmde, hur vet jag inte, det verkade inte finnas el i huset. Han berättade att han hette Lars, och han höll sitt vapen nära till hands. Kan inte säga att jag skulle gjort annorlunda, för vem vet vilka som passar på att vara svin under invasionen, och vilka som är vänligt sinnade.

 

Den natten sov jag oroligt på en soffa. Jag var säker på att han var vaken lång tid efter att jag somnade, bar för att vara på den säkra sidan, jag hade gjort detsamma.

Det var ett mirakel, ett stort mirakel, vi överlevde, vi kom undan. Efter vad som kändes som timmar så verkade utomjordingarna ge upp och lämnade oss. Den gamla mannen stannade inte förrän vi var i en stad. Han svängde in till ett hyreshus och stannade motorcykeln.

 

Han hoppade av och visade med en gest att han ville att jag skulle följa med så gick vi fram till porten. Han drog fram en avsågad hagelgevär och ett par nycklar, han använde nycklarna till dörren, något annat hade väl varit ganska dumt? Vi gick in och han ledde mig till en fin lägenhet. Han vände sig mot mig med geväret riktat mot mitt ansikte. Detta var väl vad som kallas för ur askan och in i elden?

Jag vet att jag inte brukar ha tur, i alla fall inte den senaste tiden då utomjordingarna kom till jorden, vid det här tillfället så skulle jag nästan ge vad som helst för att allt skulle bli som vanligt, och det vara för att en sista gång få klippa den jävla gräsmattan som jag hatade så intensivt i vanliga fall.

 

Men nu hade jag inte det så bra, för jag skulle precis dö, ihjälklämd av en utomjordings mekaniska arm. Min lilla tur jag hade kvar visade sig vid det ögonblicket. Stugan exploderade plötsligt och det måste ha fångat utomjordingens uppmärksamhet för den släppte mig till marken, medan jag låg där och höll mig över mina ömma revben hörde jag ett vrål från en motor. På en motorcykel kom en gammal skäggig man körande genom elden som nu var där stugan för ett ögonblick sen hade stått. Han körde fram till mig och sträckte ut handen för att hjälpa mig upp på motorcykeln.

 

Jag förvånades av att vi kom undan så lätt, utomjordingen var väl lika förvånad som jag vid det tillfället och inte visste vad den skulle göra åt situationen. Där åkte vi, utan hjälm på en motorcykel på en skogsväg med ett okänt antal utomjordingar flygande efter oss. De sköt inte sina stora energibågar som kunde skära genom allt, nej de sköt gula energiklot efter oss som exploderade när de träffade något.

 

Vi kom ut på en asfalterad väg till slut, jag höll fast om den gamla mannen för glatta livet. Jag ville inte falla av nu när vi äntligen hade kommit ut ur skogen. Jag såg bakåt, och kunde till min växande panik räkna upp till tio av utomjordingarna som kom flygande efter oss likt torpeder, och de kom närmare för varje minut som gick. Jag tappade nästan greppet om mannen när motorcykeln plötsligt vände helt om och med ett ilsket vrål körde rakt mot utomjordingarna och under dem för sedan fortsätta längst vägen. Utomjordingarna var fortfarande efter oss. Jag kunde bara önska att den gamla mannen visste vad han gjorde.

Det är inte många som kan kräla bakåt i det tempot som jag gjorde när de är utmattade efter att ha sprungit så fort de kan genom en skog jagad av utomjordingar. Tyvärr var jag för långsam, den fick tag i mig med ett fast tag om ryggsäcken och den slängde mig, jag vet inte hur många meter in i ett träd.

 

Jag vet inte varför den vill att jag ska lida, för det gör ganska ont att bli kastad in i träd av en stark mekanisk utomjordisk arm, som säkert är flera gånger starkare än en människa. Skulle allt vilja se en människa kasta runt en annan människa med en arm så som utomjordingen gjorde med mig.

 

De andra utomjordingarna svävade bort till stugan, säkert för att se om det fanns något där för att döda. Jag tog mig upp på fötter, mot alla odds, och försökte springa därifrån, utomjordingen fick ett stadigt tag om min ryggsäck igen, och jag tänkte att den får jag offra så jag sliter av mig ryggsäcken och springer iväg.

 

Jag hinner inte speciellt långt innan jag känner något med tre vassa fingrar tar ett stadigt grepp om mig. Jag kände hur den långsamt började krama sönder min kropp, jag kunde nästan höra mina revben böjas till bristnings gränsen. Var det här slutet?

Jag bad min trogna pistol att för en gångs skull göra lite nytta, det var en bön som den svarade med ett elakt klick. Det var då jag kom på att jag borde ha rengjort den efter att ha legat på marken och i lera en längre tid, lätt att vara efterklok.

 

Jag sprang, och utomjordingarnas surrande läte var mig strax bakom mig. Jag försökte desperat att förvirra dem genom att springa runt bakom olika träd och hoppas att de inte skulle hinna med lika skarpa svängar som jag.

 

Det var nog ett av de största misstag jag har gjort i de senaste dagarna som allt det här har hänt. För de kunde göra skarpare svängar än mig och kom hela tiden närmare. Till slut kände jag hur benen började ge med sig av ansträngningarna. De skulle vika sig när som helst och då skulle jag vara död.

 

Jag såg min sista chans i form av en stuga i skogen. Turen var med mig, de hade säkert något fordon jag kunde ”låna”. Tyvärr hann jag inte så långt innan benen vek sig och jag föll till marken. Jag tittade upp från under min ryggsäck och såg hur utomjordingarna var precis framför mig. Jag såg hur en av dem sträckte ut sin enda arm mot mig.

Höger, vänster, höger, vänster, höger, vänster, vänster... det blev visst fel någonstans på det viset för plötsligt föll jag rakt ner i mossan och flämtade efter luft. Jag var trött, irriterad och rädd. Vilket flugorna fortfarande inte visade någon respekt för. De fortsatte att surra över mig.

 

Allt surrande förresten, jag hade lämnat tåget med alla de döda kropparna bakom mig för längesen, jag vände mig på mig så att jag låg på rygg. Vilket jag nu i efterhand nog skulle ha låtit bli att göra, för min ansikte frös fast i ett panikleende. För över mig svävade några av utomjordingarna. De verkade inte ha sett mig... än.

 

Jag skyndade mig upp på fötterna igen och försökte ta mig till ett skyddande plats. Gärna under några träd så att de inte kunde se mig. Jag lyckades, och de verkade inte ha sett mig alls. Nu ska jag bara ligga gömd tills de har gett sig av.

 

Som vanligt har min tur vänt mig ryggen, för plötsligt så flög utomjordingarna rakt mot mig i hög fart. Det verkade som att de hade sett mig i alla fall, så mycket för det skyddet som träden gav.

Jag visste inte hur hur långt eller hur länge jag hade gått, för plötsligt kom jag fram till en gammal järnväg där tåget hade vält. Överallt låg det döda kroppar, nästan alla människor hade någon kroppsdel avskuren, eller så hade de någon kroppsdel krossad. Utomjordingarna tog visst inte några fångar. Några andra kroppar låg där också, vargar, rävar och en hel del korpar och andra asätare, alla döda, om man inte räknade med de flugor man inte under sitt liv skulle kunna räkna så var allt där döda. Doften var obehaglig. Jag var nära att spy flera gånger, och nära att vända om minst två gånger innan jag tvingade mig att gå förbi fältet.

 

De döda människornas livlösa ögon verkade nästan se anklagade på mig, ”varför lever du, och inte vi? Vad har du gjort för att förtjäna att leva?” verkade deras döda ögon fråga, i alla fall de som fortfarande hade ögon kvar efter asätarnas ankomst. Jag hade väl också tänkt samma sak om jag hade varit en av dem, om de nu kunde tänka. Jag hade precis tagit mig förbi vagnarna när jag gick in i ett moln av flugor. Gratis mat kan man väl inte klaga på, men inte den sortens kött jag var ute efter när kanske ett hundratal av dem obekymrat flög in i min mun.

 

Flugornas surrande dränkte alla andra ljud, vilket gjorde att jag inte kunde höra utomjordingarna ens om de hade varit några centimeter bakom mig och långsamt sträckt sin arm efter mig. Jag kollade försiktigt bakom min rygg för säkerhets skull, ingen där. Förutom flugorna, jag kunde kanske tämja några flugor, kala mig för Flugornas Herre... Nej, det var nog inte den bästa tiden eller platsen för att dra dåliga skämt.