earthwar

När Lars och Peter blev ensamma så upptäckte de att alla utoomjordingar inte hade svalt lockbetet, utan några stannade kvar. Lars tog ett djupt andetag och gav Peter en klapp på axeln innan han började springa. Han visste att utomjordingarna hade sett honom men han struntade i det. Plötsligt delades en bil bredvid honom, de sköt sina energibågar efter honom.  Då började han att bry sig lite.

Han såg allt omkring honom klyvas eller delas pågrund av de energibågarna somsköts efter honom, han tog sig en snabb titt bakåt och såg inte en, inte två, utan tre utomjorndingar flygande efter honom.  Han var säker på att de hade varit fyra kvar vid byggnaden. Han sprang in i ett hus som enligt honom verkade ha varit övergivet en tid.

Han kunde inte gömma sig innan en av utomjordingarna slet loss dörren och kastade den åt sidan. Lars stötte till något med benet och upptäckte att det var en papperskorg. Han lyfte den över huvudet och sprang mot utomjordingen och satte den över utomjordingens huvud. Den slog ut med sin arm men Lars duckade undan och gav den en hård spark med båda benen så att utomjordingen flög ut genom dörren.

De två andra kom mot honom och då kom tryckvågen av vad lars trodde var byggnaden som exploderade. Utomjordingarna träffades och flög in i en bil. Lars där emot flög bakåt. Han kom snabbt upp på benen och sprang ut genom bakdörren.

Han hade senare tagit sig till ett annat hus några gator bort och gömt sig. Han visste inte när men han hade somnat och när han hade vaknat var det mörkt, så han skyndade sig mot mötesplatsen. han hade haft tur, han hittade sin väska, fast den var tömd på innehåll, vilket fick honom att vilja svära högt, fast han lät bli, han hade hört ett surrande ljud. Han hade tyst och försiktigt smygit sig till mötesplatsen, han hade även tagit stora omvägar, för han hade hörd det där dödliga oljudet igen.

Det sista somhade hänt var att han kom fram när det började ljusna, och han kände en viss sorg över att han kanske inte skulle få träffa mig igen, vilket gjorde mig rörd, för att han såg mig som en vän. Visst ja, han såg argt på mig nu när han visste att det var min engångsgrill somhan hade snubblat på när han hade kommit in. Det hade varit det som hade väkt mig, vilket gjorde mig lättad, jag var utom fara än så länge.

Vi fångade fler råttor och grillade över en ny engångsgrill så att vi båda kunde äta, jag hade blivit hungrig igen och jag var säker på att Lars inte hade ätit sedan förra gången vi åt. Han åt med en enorm aptit och han brydde sig inte så mycket om vilket kött det var, precis som jag ville han bara äta sig mätt igen. Sedan hittade vi av ett mirakel mer plastflaskor med vatten eller i det här fallet någon juice tror jag.

När vi var mätta och otörstiga så ville han veta hur jag hade överlevt, jag gjorde honom till viljes och berättade allt som jag hade gjort sedan jag sprang ifrån den där hemska byggnaden. Lars lyssnade spänt och log när jag var klar, han var glad att vi fick träffas igen, och sedan började han berätta vad som hade hänt honom och Peter. Jag lyssnade intresserat.

Att vakna var nästan en smärtsam handling, men tillslut efter en stund kunde jag öppna ögonen. Jag såg mig om i rummet och lade mig på sidan och försökte somna om medan jag tänkte vad det var som hade väckt mig. Då plötsligt hörde jag det igen, ett ljud, eller mer ett brak faktiskt. Jag satte mig upp och grep tag i min pistol och började gå mot dörren.

Jag smög mig ut till butiken och upptäckte att jag hade fått besök. Jag smög närmare och upptäckte att det var Lars av alla personer, han hade sparkat till min engångsgrill och det måste ha varit det som hade väckt mig. När jag gick fram så att han skulle se mig blev det ett kärt återseende av vänner.

Innan jag hann säga något frågade Lars mig om hur jag hade överlevt. Jag berättade allt, han nickade bara utan att avbryta mig. När jag var klar så sprack hans gamla ansikte upp i ett leende. Jag frågade naturligtvis vad han log för, vi hade gjort något som vi för några veckor bara kunde drömma om. Vi hade gjort en för oss stor seger. Nu visste vi att utomjordingarna kunde dö. Nu visste vi att vi kunde bekämpa dem på något vis. Chansen fanns att vi kunde vinna det här omöjliga kriget.

Jag visste inte om jag kunde tro på honom, men han hade rätt, minst en av utomjordingarna hade dött, och vi skulle se till att det blev fler av dem som gjorde det.

När jag väl kom till mötesplatsen märkte jag en sak, jag var ensam där, ja, så ensam man nu kunde bli med råttor och kackerlackor och andra skadedjur springande över golvet. Jag hittade en solstol som jag satte fram och en engångsgrill, samt tändstickor, jag lyckades döda några råttor som var så feta att de knappt orkade springa ifrån mig, jag styckade dem medan grillen blev varm. Sedan letade jag genom butiken och hittade vattenflaskor som var hela, konstigt nog hade ingen redan tagit dem, jag minns att jag drack minst två flaskor innan jag bar iväg med tre till min lite undangömda grillplats, det var en galen risk att börja grilla, jag vet, men jag var för hungrig för att bry mig. PÅ tillbaka vägen hittade jag lite kryddor och grillsås som mirakulöst hade klarat sig hela, kanske för att flaskorna var av plast.

Jag gjorde i ordning resten och sedan började jag grilla råttorna. Medan de grillades i så passade jag på att döda så många kackerlackor jag kunde, de skulle inte få min mat! Jag åt upp allt kött, jag vet att många känsliga läsare tycker att det kan verka vidrigt, men har man inga andra utvägar förutom att svälta ihjäl så får man helt enkelt spotta på civilisationen och äta det som finns. Jag säger inte vad det smakade som, det är något ni helt enkelt får göra själva, men jag var nästan säker på att jag skulle bli sjuk, och blir jag det så skjuter jag mig själv, för jag har inte den energin att orka med det under den här utomjordiska invasionen vi nu genomlider.

När jag hade ätit mig mätt och drack mig otörstig så märkte jag hur mager jag egentligen var. Det var löjligt hur mager man kunde bli, fast det var inte något jag riktigt brydde mig om just då, jag var bara tvungen att leta upp en sovplats. Någonstans jag skulle få sova ifred från alla småkryp och annat äckligt som vandrade eller flög omkring. Jag hittade en bra sovplats, fast för det var jag tvungen att gå innanför lagret, det var värre där än i själva butiken. Jag hittade ett kontor, jag drog in en madrass, jag var noga med att inte släppa in någon ohyra, jag lade mig på madrassen och somnade innan jag ens hade hunnit tänka tanken på att om jag sov så kanske jag inte skulle få träffa mina vänner igen. Jag sov som en stock i en drömlös sömn.

När jag vandrade genom de tomma gatorna och tomma husen med mina ögon och öron på helspänd, jag ville ju inte bli fångad eller springa in i utomjordingarna igen, så började jag att fundera på saker som har irriterat mig en längre tid.

Hur kom det sig att jag inte hade hört det surrande ljudet när jag vaknade mitt i natten av att en utomjording flög förbi mitt fönster? Kan vara för att jag var för trött för att höra det. Varför använder utomjordingarna inte sina laserstrålar som ser ut som gula energibågar? Min tanke på det var att de kanske inte ansåg sig behöva det, Hur kom det sig att när man skjuter mot dem så händer det inget, men att de verkar bli träffade av saker man kastar? Jag var säker på att de hade någon sorts energisköld om sig, det förklarade varför insekterna dog när de kom för nära, men inte att om man kastade stenar så träffade man dem. Kunde ha något med hastigheten som de träffas av dem att göra, eller så träffade vi skölden, men bara inte hade sett det?

Det som fick mig mest att tänka var det som vi hade gjort mot en av utomjordingarna. Han hade tagit sig in genom energibubblan utan problem, men när vi knuffade in den igen så hade den tagit skada. Jag kunde inte släppa det med tanken. Kan vara att... fast jag vet inte, ett mysterium helt enkelt. Kan dock vara så att den blev för förvånad att den glömde bort det hela. Jag är säker på att jag får reda på det senare i livet.

Jag såg mötesplatsen jag skulle till. Ett leende kom fram på mina läppar, jag var glad över att få träffa Lars och Peter igen, och vem vet, kanske kunde jag hitta något att äta och dricka när jag ändå var där?

Dess kloliknande fingrar var runt mitt huvud när en liten röst i mitt huvud lugnt och stilla började att prata. Nej det var inte för sent än att rädda sitt egna liv. Fast först och främst kallade den mig för en idiot. Jag kände något av tyg vid min hand, jag tittade efter och såg en tygpåse av något slag. Jag grep tag i den och lade mig på golvet så att jag var utanför utomjordingens grepp.

Jag rullade åt sidan när den försökte fånga mig och jag var snabbt uppe på fötter igen och lyckades på något okänt vis få tygpåsen, vilket visade sig vara något annat än en påse, nämligen ett lakan till en barnsäng eller något.

Nu när utomjordingen var nära nog blind så viftade den sin arm omkring sig som en galning i ett försök att fånga mig. Jag märkte när jag var vid dörren hur de andra utomjordingarna kom upp ur lagret. Jag försäkrade mig om att jag var utanför deras synfält, för de verkade inte följa efter mig.

Jag började långsamt att gå mot mötesplatsen. Jag gick långsamt, inte bara för att jag lyssnade efter utomjordingar som kunde förfölja mig, utan för att jag inte orkade att springa, utan mat och vatten, samt sovit dåligt de närmaste dagarna tog på krafterna kan jag lova. Fast än hade jag lite av den mänskliga glöden i mig som man kallar för envishet. Jag skulle bara överleva, oavsett vad utomjordingarna ville säga om saken.

Livet kunde vara så underbart, men nej, det valde att bli till det sämre istället, jag hade aldrig bett om att vara jagad av utomjordingar som med olika medel försöker döda en på, det ena mer brutalt än det andra. Här står jag alltså bakom en hylla i ett lager under en affär som säljer soffor och sängar. Allt jag har är en pistol som ibland vägrar att samarbetar med mig, och som i vanliga fall är till mindre nytta mot utomjordingarna som ett gummiband hade varit i nuläget.

Jag stod och väntade tills de kom till rätt position för att jag skulle välta hyllorna över dem, de var fem stycken utomjordingar allt som allt som letade efter mig, resten måste ha gett sig av efter de andra. De verkade kunna höra saker, men deras hörsel var nog inte den bästa, var nog därför det var så lätt att komma undan dem. När de fem utomjordingarna hade samlats på en punkt så gick jag till verket och välte hyllan över dem.

Jag sprang förbi de välta hyllorna medan utomjordingarna försökte resa sig upp. Ni kan säkert förvånas över att jag sprang rakt in i famnen på en annan av utomjordingarna. Vid det ögonblicket gav jag upp. Jag föll ner på knä och såg det blåa ljuset från dess handflata komma närmare när den vecklade ut sina tre kloliknande och dödsbringande fingrar, samtidigt som den sträckte sig efter mig.

Det var inte precis något fint sällskap vi hade fått. Nya utomjordingar hade börjat samlas där den vi hade knuffat in i kraftfältet, vilket som nu var tillbaka som vanligt, låg likt en förkolnad hög, och några av dem som hade varit i närheten när det hela exploderade hade rest sig upp. Tyvärr hade vi inte tid med dem, vi var tvungna att ta oss därifrån så snart som möjligt, och hur långt vi var tvungna att ta oss, det visste ingen av oss.

Jag hade glömt min pistol. Jag drog den och såg på Peter och Lars. En plan hade börjat ta form i min hjärna. Jag skulle dra deras uppmärksamhet till mig och så skulle vi springa åt varsitt håll, vi återsamlades senare i den butik som jag och Lars hade vält en hylla på en av utomjordingarna. Vi gav Peter en snabb beskrivning om var det låg. Vi kom överens om att den som kom dit skulle vänta tills nästa gång solen gick ner. Vilket var nästan en halv dag. Om ingen dök upp skulle den överlevande ta sig till en annan stad.

Vi skakade varandras händer innan jag tog ett djupt andetag, mest för att tvinga min mage att sluta gnälla över hungern, men också för att samla krafter som jag var osäker på att jag hade. Vi sprang ut och jag öppnade eld. Liksom alla andra gånger gjorde min pistol ingen verkan på dem, fast jag fick deras uppmärksamhet i alla fall.

Jag sprang utan att titta tillbaka. Men jag hörde hur utomjordingarna följde efter mig. Jag visste att jag inte var lika snabb som jag brukade vara, måste vara bristen på mat, vatten och sömn. Jag bad en stilla bön att Lars och Peter skulle klara sig.

Jag kunde höra hur utomjordingarna kom närmare, och jag passade på att springa in på en smal gata och in i en butik. Allt i butiken var sönderrivet, måste ha varit människor, för jag hade inte några minnen om att utomjordingarna gillade att riva sönder madrasser och dynor till soffor. Jag sprang ner till deras lager och gömde mig bland hyllorna. Jag laddade om pistolen och gjorde mig redo, för hyllan jag gömde mig bakom var full av lådor av olika slag. Jag hoppas att jag åtminstone kunde orsaka dem mer skada. Det var då hela lagret skakade av explosionen som jag antog var den byggnaden jag precis hade varit i. Jag hoppades att Lars och Peter var vid livet och på fri fot. När utomjordingarna kom nerför trappan till lagret så hade jag nästa problem framför mig, vad skulle jag göra nu, förutom att försöka få mitt hjärta att sluta bulta och kontrollera min andning så att jag inte avslöjar min position?

Inne i byggnaden fanns det flera stora glascylindrar fulla med något geléaktigt vätska i. Det som var skrämmande var att ju närmare man gick dem ju mer stack det i huden och ögonen. I cylindrarna satt människor med huvudet ovanför gelén och med flera slangar fastsatta i huden som pumpade in och ut något vätska. Människorna såg ut att inte bestå av mer än skinn och ben, deras hår var helt grått, i alla fall det håret som de hade kvar. Flera av dem grät, eller flämtade som om de hade ont. Jag satte min hand mot den kalla ytan på cylindern som var närmast, och hela min arm bultade av en brännande smärta så intensiv att Peter var tvingades att hjälpa mig för att jag var som förlamad, och även han kände smärtan genom min arm när han rörde mig.

Det fanns något som liknade solarium fast på den övre delen fanns det något man kunde likna med kirurgiska verktyg, sprutor, sågar, flera olika knivblad, skruvar och flera saker jag inte hade ork att se på. På den undre delen av den så fanns det ljusrör, men inget som visade att offret hölls fast, vi drog slutsatsen att det var något med ljusrören som gjorde offren förlamade. Blodet omkring fick oss att tro att det inte var för några vändliga operationer.

De gråtande människorna i glascylindrarna följde oss med bedjande blickar, jag kunde tro mig veta vad de ville, de önskade att få dö. Jag bad tyst om deras förlåtelse, för jag visste inte om jag kunde göra något, några av dem var knappt äldre än femton.

Lars hittade något som liknade ett blått klot som svävade framför något vi tyckte såg ut som en bildskärm som visade en människa i en glascylinder med flera små skyltar till olika kroppsdelar. När man höll händerna i närheten av klotet så kunde man kontrollera vad som visades på skärmen. Lars började experimentera med den medan Peter gick till dörren för att se ifall några utomjordingar började dyka upp. Jag själv hittade ett annat klot bredvid en av glascylindrarna, den lös rött, jag höll handen över den och en liten bildskärm dök upp. Det radade upp för mig okända tecken som verkade bilda meningar på ett språk jag inte förstod.

Lars gav upp, han kunde inte förstå språket. När han ropade att vi inte kunde göra något så kunde man nästan känna paniken bland dem i glascylindrarna, men jag såg något på den bildskärmen som hörde till det röda klotet. En av människorna fick fram lite information till oss. De kunde en del av utomjordingarnas språk, hur visste hon inte, men hon förstod tillräckligt för att veta att den jag var vid kunde överlasta maskinerna och på så sätt få det hela att självförstöras, och allt jag behövde göra var att röra klotet uppåt.

Jag lyckades få fram en mätare som började stiga oroväckande fort. Hon skrek ut ett tack och vi började sorgsna gå mot dörren, vi var ledsna att vi inte kunde hjälpa dem mer än att få slut på deras lidande. Fast när man såg hur glada de flesta av dem blev så kände man sig lite bättre, men bara lite. Det var då Peter skrek till att vi skulle få sällskap

Jag undersökte de som utomjordingarna hade fört tillbaka, mest för att koppla bort mina tankar från skriken från byggnaden, men också för att få en viss förståelse vad som hade hänt dem. De verkade äldre än innan, en av dem var jag säker på att hon hade haft ganska mörkt rött hår, nu var det kritvitt. Hon var blekare i huden också. Jag märkte snabbt att hon inte reagerade på tilltal eller beröring, och hon hade några märkliga märken på huden. Det var likadant med de andra.

Jag återvände till Lars som verkade deprimerad. Han förklarade snabbt att han inte tyckte om det, han gillade inte att höra deras skrik, och inte kunna göra något åt det. Jag förstod honom, jag kände likadant. När de kom ut med några av offren, även de verkade äldre än innan så reste jag och Lars oss upp och väntade. Vi väntade på precis det ögonblick som utomjordingen kom in genom bubblan så skulle vi slå till. Vi hoppades att vi senare kunde hjälpa de andra.

Utomjordingarna verkade i alla fall inte kunna läsa våra tankar. För de fortsatte som de hade gjort innan. Det var nu eller aldrig. När den första av dem kom in genom bubblan var vi genast framme och vi kastade oss framåt mot den med all den kraft vi kunde få fram i våra kroppar. Utomjordingen verkade inte varit beredd på det för den följde med oss en bra bit innan den började kämpa emot.

När den kämpade emot så fick vi det svårt, vi märkte att våra fötter gled bakåt när den började ta sig framåt, det var nästan som den var rädd för att röra vid kraftfältet som var runt oss. Vi hade tur, en annan som var bland oss kastade en sten i dess huvud, ännu en sten kom flygande från ett annat håll. När den tredje stenen träffade utomjordingen i ansiktet så pressade vi med våra sista krafter.

Det gjorde verkan, för en av de som hade kastat en av stenarna kom och hjälpte oss. Vi hörde det fräsande ljudet när dess kåpa rörde vid kraftfältet. En sten till träffade utomjordingen i huvudet, och precis som de andra var på väg in tryckte vi på med våra krafter och precis som utomjordingen släppte människan den höll i sina klor så fick vi in den i kraftfältet. Vi hoppade snabbt tillbaka.

Det som hände därefter har jag ännu svårt för att förstå, men jag ser det fortfarande i mina drömmar. Hela kraftfältet lös grönt, och utomjordingens ögon och mun lös klarare än någonsin innan de plötsligt exploderade och det flammade upp enorma eldflammor ur dess mun och ögon. Den började rycka på en konstigt sätt och sedan kom explosionen från dess mage som inte bara fick oss att flyga tillbaka utan dess artfränder flög även de tillbaka av tryckvågen, några träffade byggnaden med en smäll för att sedan bli liggande på marken till synes livlösa.

När vi var tillbaka på fötter igen så skimrade kraftfältet i blått, rött och grönt. Jag kände något jag inte visste att jag hade saknat förut, vinden, jag kände vinden genom kraftfältet, jag kastade en sten och den flög igenom. Jag och Lars ropade till de andra att springa så fort de kunde. De gjorde som vi hade sagt, några till och med hjälpte några av dem som utomjordingarna hade tagit in i byggnaden, men sedan tagit tillbaka.

Jag och Lars klev över resterna av utomjordingen som vi hade tryckt in i kraftfältet och vi tog oss vidare till byggnaden, med oss hade vi han som hade hjälpt oss. Han presenterade sig som Peter, han var klädd i svart skinnjacka och svarta jeans och kängor, han hade kort hår och kort släggstump, han verkade vara en trevlig person.

Vi klev över några av de utomjordingarna som hade varit i närheten av explosionen och kom fram till byggnadens ingång. Vi hade inte kunnat förberedda oss på vad vi skulle få se när vi kom fram, men vi var säkra på att något vackert var det då säkert inte, vi hade rätt. Även om vi önskade att vi hade haft fel.

Byggnaden var färdig, den hade formen av en kvadrat och med en öppning på den sidan som var riktad mot oss. Bara åsynen av den fick mitt skinn att vilja kräla av mig av skräck. Den verkade vara av samma material som skeppen, den blänkte till likt en pärla när solen sken på den.

De kom in i bubblan och plockade till sig några skickande, men inte kämpande människor och drog dem genom bubblan, en kvinna, som jag tror försökte rädda sitt barn som utomjordingarna försökte föra bort kastade sig efter dem, men när hon rörde vid bubblan så hände det henne samma sak som hade hänt de andra som hade försökt ta sig genom förut, det blev bara några förkolnade rester kvar.

Människornas skrik från byggnaden blandades av ljudet av olika maskiner som jag inte kunde identifiera på ljudet. Det var tydligt att det var skrik av smärta och skräck som kom från byggnaden, vad hände där inne? När de kom ut för att hämta nya offer. De hade några av de gamla med sig, nu verkade de ännu magrare och viljelösa. De stirrade om möjligt en mer livlös blick än tidigare.

De plockade åt sig nya offer, de här människorna kämpade, men det gjorde ingen verkan, utomjordingarna verkade inte ens bekommas av deras skrik och försök att slingra sig ur deras grepp. Jag och Lars såg på varandra, vid nästa tidpunkt de kom in för att hämta nya offer så skulle vi försöka rymma. Det fick gå hur det vill med det, men vi skulle åtminstone bevisa att ännu har den mänskliga rasen en vilja av rent stål när det kommer till att kämpa för sin överlevnad.

Okej, jag hade fel, betong var hårdare än jag trodde. Det är inte mitt fel att jag trodde fel, och Lars trodde på den idéen lika mycket som jag. Det som egentligen stoppade oss under arbetet var att vi var både hungriga och törstiga, vi hade inte fått mat eller vatten på några dagar, och det börjades att märkas på oss.

En annan som som fick oss att stanna upp i arbetet var tanken på var allt syre kom ifrån. För om bubblan hindrade oss från att ta oss ut, och ofta hindrade saker från att komma in, varifrån kom då syret så att vi kunde andas? Vi trodde att det gick att ta sig in och ut någonstans genom bubblan, men det hade regnat de senaste dagarna så den kunde inte vara det.

När regnet hade slutat, men det var fortfarande hot om regn så kom utomjordingarna tillbaka. Varför visste vi inte då, men de började sätta upp något som jag trodde var en sorts byggnad. Vår skräck verkade bara ha börjat, hurra.